Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Vi delar uppfattningen att det såklart alltid är djurägaren som är ytterst ansvarig för att ta hand om de djur man har valt att ha.

Ministern pratar om att det handlar om enskilda fall av vanvård. Jag vill säga att det är en väldig tur att det är så sällan som vi får ta del av sådana här fruktansvärda dokumentationer av vanvårdade djur. Men det finns också grader i helvetet – om man får säga så i Sveriges riksdags kammare.

Om man inte vill hamna i det vi pratar om, alltså misshandel och skadade och akut sjuka djur, måste det också finnas ett system som upptäcker mindre brister tidigare. Ministern nämnde inledningsvis att det ofta ligger någonting bakom, exempelvis en personlig tragedi i en lantbrukares liv, som gör att man inte längre har förmåga att ta hand om sina djur på ett bra sätt.

Jag menar att man genom rutinmässiga kontroller i ett tidigare skede kan upptäcka detta och försöka stötta och hjälpa både djurägaren, djurskötarna och de andra som är inblandade i verksamheten. Målet med den rutinmässiga kontrollen är också att släcka bränderna innan de blir alldeles för stora.

Vi pratade lite grann om rena pengar och att det kanske inte har avsatts några sådana just när det gäller den nya propositionen Hund under kontroll, men ministern har också svarat att han inte är främmande för att undersöka om man skulle kunna ta till några andra verktyg, om det märks att det skulle behövas.

Min fråga, herr talman, är: Vilka andra verktyg har landsbygdsministern i sin verktygslåda?