Herr talman! Det har snart gått tre år sedan Socialstyrelsens larmrapport om en kraftig minskning av antalet personer som får ledsagning kom. Det handlar alltså om det stöd som man kan få i form av en person som följer med när man till exempel går en promenad, uträttar ärenden eller träffar vänner – om man är blind och inte kan gå ut på egen hand.

Det är inte behoven som har minskat. Det är tillämpningen av lagen som har skärpts och blivit allt snävare. Därför fattade riksdagen för två år sedan beslut om att regeringen skulle se över lagstiftningen. Men det enda som har hänt under de här åren är att fler och fler nekas rätten till ledsagning. Fler och fler lever i husarrest eller är helt beroende av anhöriga eller vänner för att kunna komma ut.

Min fråga till socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall är: Varför gör socialtjänstministern inte som riksdagen har beslutat? Varför är det helt tyst i den här frågan från regeringens sida?