Herr talman! Även detta är ett sådant betänkande som ska anmälas och inte behandlas av kammaren.

Det känns nästan överflödigt att stå här i talarstolen efter att hela kammaren fick höra den tidigare talarens föredömliga dragning och även fick en liten lektion om Europahymnen och andra saker som är lite kul kuriosa och sådant som kanske inte alla känner till. Jag ändrar mitt anförande något och rabblar inte en massa statistik utan tar tillfället i akt att i stället delge lite reflektioner.

Jag håller verkligen med om det som tidigare talare har noterat och funderat på och som utskottet gemensamt lägger fram för kammaren när det gäller just den uppgift som vi har: att följa upp riksdagens tillämpning av subsidiaritetsprincipen.

Vad är då subsidiaritetsprincipen? Den handlar om att beslut ska fattas på ett så effektivt sätt och så nära medborgarna som möjligt. Den används också för att avgöra på vilken nivå det ska beslutas om en fråga. Ska det vara på EU-nivå, eller ska det vara i ett nationellt parlament?

Det är också den ordning som vi har i Sverige. Vi vill ofta att beslut ska fattas på rätt nivå, och i Sverige handlar det givetvis om på kommunal nivå, på regional nivå eller i vårt riksdagsparlament.

Jag tror att alla, även mitt parti som historiskt sett har haft en kanske mer kritisk hållning till EU-parlamentet och EU:s andra institutioner än vissa andra i den här kammaren, i den oroliga tid och värld som vi lever i ser att det är ganska svårt för ett litet land som Sverige att på egen hand hantera exempelvis stora sociala techjättar. Där behöver kanske, precis som tidigare talare sagt, flera parlament gå ihop och gemensamt driva sin sak för att få gehör.

Vi har en regelbaserad världsordning som just nu utmanas på många sätt, vilket, tänker jag, absolut upptar mångas funderingar och helt enkelt manar till eftertanke kring hur man ska navigera i en alltmer orolig värld.

Men nu ska jag gå tillbaka lite till ärendet. Jag förstår att jag kanske svävade ut lite grann där, men jag tror att det är detta som är grunden för att vi subsidiaritetsprövar: Vi ska veta om det ska ske på EU-nivå eller i vårt nationella parlament. Vad blir bäst, och vilken maktfördelning ska gälla?

I riksdagen, precis som i alla andra nationella parlament i de länder som är medlemmar i EU, har man en skyldighet att bevaka att denna princip efterlevs. I riksdagen är det som sagt konstitutionsutskottets uppdrag att varje år göra en uppföljning. I år har vi tittat på 2024 års subsidiaritetsprövningar. Riksdagen prövade alltså totalt 45 förslag och lämnade 6 motiverade yttranden.

Något som utskottet även i år konstaterar är att vi på sätt och vis är bäst i klassen. Eller så kanske vi är sämst i klassen – vem vet? Vi lämnar i alla fall flest motiverade yttranden av samtliga nationella parlament. Och vi utnyttjar det verktyg som många andra parlament uppenbarligen väljer att inte använda.

Detta kan man också fundera på. Vad beror det på att det bara är 8 parlament, vill jag minnas, som har lämnat motiverade yttranden av 39 som har haft möjlighet? Vilka verktyg använder de övriga för att påverka? Eller är vi unika i Norden och Sverige och därför så besvärliga? Är det detta som gör att vi sätter oss emot? Är alla partier i riksdagen EU-kritiker? Jag tror inte det.

Jag tror dock att vi kanske, som tidigare talare var inne på, är väldigt noga. Vi har tyckt att det finns en princip och även ett värde i att pröva samtliga förslag som kommer, oftast från EU-kommissionen, till riksdagen. Vi väljer också att låta samtliga förslag gå till respektive utskott, för det är de som är bäst på att bedöma förslagets förenlighet och lämplighet.

Jag tänkte bara säga en sista sak som jag faktiskt grubblar lite på, något som tidigare talare också nämnt och som vi konstaterar i vårt betänkande. Över tid är det i knappt 8 procent av samtliga inkomna prövningsärenden som riksdagen har lämnat motiverade yttranden. Frågan är, herr talman: Är det mycket eller lite?