Fru talman! Tack, Emma Nohrén, för anförandet!

Skogen ska brukas på rätt sätt. Vad är rätt, frågade vår kollega Elin Nilsson, som sitter bredvid mig i salen. Det är kanske en filosofisk fråga, men i det här ämnet skulle jag kunna tänka mig att den även är väldigt ideologisk.

Emma Nohrén inledde med, och lade sedan ned mycket av tiden i sitt anförande på, att tala om reservationen om klimatanpassning. Hon nämnde olyckan i Västernorrland. Där var det en representant för Skogsstyrelsen som samma dag som olyckan inträffade eller dagen efter var ute och talade om att det hela berodde på att det var kalavverkat.

Det gick bara någon dag, och sedan fick representanten för Skogsstyrelsen vara så god att pudla. Det visade sig nämligen att Skogsstyrelsen och de som jobbar med frågorna där inte stod bakom detta, utan det här var en enskild representant som hade varit ute och pratat.

Detta är tyvärr något som vi inte bara ser hos Skogsstyrelsen, utan det är en utmaning vi ser hos flera myndigheter. Det finns människor som driver egna agendor. Frågan är hur vi ska komma åt detta, så att vi bygger på fakta om vad som är rätt – inte ur ideologisk synpunkt utan vad som faktiskt stämmer biologiskt och ekologiskt. Hur ska vi nå fram där?

Det är en jätteintressant fråga, inte minst utifrån min upplevelse av de kopplingar som Miljöpartiet har till organisationer som driver frågor vad gäller skogen och försöker dränera processer och stoppa avverkningar. De gör vad de kan för att hindra brukande.

Frågan är: Hur anser Miljöpartiet att vi ska göra med våra myndigheter så att vi får myndigheter som alla känner att de kan lita på?