Herr talman! Vi behandlar nu konstitutionsutskottets betänkande Uppföljning av riksdagens tillämpning av subsidiaritetsprincipen. Jag ber att få redogöra för en del reflektioner och avvägningar utifrån skrivelsen som har lagts fram.

I en tid när demokratier globalt trycks tillbaka och oroande utspel om den starkes rätt utmanar regelbaserade internationella ordningar, som den humanitära rätten och folkrätten, finns det all anledning att värna och lyfta fram det europeiska samarbetets betydelse. Det handlar om att ta vara på det som förenar. Små och medelstora länder blir starka tillsammans.

Stödet i Sverige för Europeiska unionen är starkt och har ökat över tid. I Statistiska centralbyråns senaste undersökning, som genomfördes förra året, visade det sig att stödet är starkare än på 29 år. Två tredjedelar av svenska folket säger sig stå bakom EU-medlemskapet.

Jag vill påstå att den ingående beredning och förankring som EU-lagstiftningen genomgår i den svenska riksdagen är en viktig del av förtroendet som skapats. Det parlamentariska stödet, i förlängningen den folkliga förankringen, är något att värna och vårda. Det handlar i själva verket om EU-frågornas hantering i vardagen.

Herr talman! Ibland när EU-frågor kommer upp till diskussion möts jag – kanske känner fler igen sig – av påståenden och frågeställningar av typen: Måste Sverige verkligen vara bäst i klassen? Underförstått är att alla direktiv och förordningar kanske inte ihärdigt behöver genomföras i detalj.

Ett svar på det kan dock inte vara att distansera sig från EU-politiken. Vi ska i stället se till att hela tiden vara en del av den. Här har subsidiaritetsprövningarna i riksdagens utskott en viktig roll att fylla.

Herr talman! Låt mig för ett ögonblick gå tillbaka till 2009. Det var då – jag tror att det var den 1 december – som Lissabonfördraget trädde i kraft. Sedan dess har riksdagen till uppgift att pröva om ett utkast till en av unionens lagstiftningsakter strider mot det som kallas just subsidiaritetsprincipen. Dessa prövningar görs av utskotten här i riksdagen.

Konstitutionsutskottet ska därefter följa tillämpningen av detta och en gång om året meddela kammaren sina iakttagelser. Det sker genom det betänkande som vi nu lägger fram. Uppföljningen består av två delar. En del avser den rent formella hanteringen här i riksdagen av utkast till lagstiftningsakter. Uppföljningen i denna del gäller vilka subsidiaritetsprövningar som har genomförts och vilka metoder som har använts.

Enbart en sådan formellt inriktad uppföljning torde dock inte svara fullt ut mot den uppgift som konstitutionsutskottet är avsett att ha enligt förarbetena. Utredningen som lade fram förslaget till ändringar i riksdagsordningen ansåg det värdefullt om ett organ följer utvecklingen av riksdagens subsidiaritetskontroll och samlar erfarenheter från olika områden i något som kan betecknas som helikopterperspektiv. Mot denna bakgrund avser uppföljningen i den andra delen utfallet av subsidiaritetsprövningarna på just en övergripande nivå.

Vid tidigare uppföljningar har vissa brister i kommissionens motiveringar i sammanhanget uppmärksammats.

I fråga om subsidiaritetsprincipen ger Lissabonfördraget de nationella parlamenten en särskild roll när det just gäller kontroll och tillämpning. Enligt denna princip ska unionen, på de områden där den inte har exklusiv befogenhet, vidta en åtgärd endast om målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför kan hanteras bättre på unionsnivå.

Det gäller således inte på de områden där unionen har exklusiv befogenhet, exempelvis tullunionen, vissa konkurrensregler, den gemensamma handelspolitiken och den monetära politiken för de medlemsstater som har euron som valuta. För övriga områden inom unionsarbetet där befogenheten är delad mellan unionen och medlemsstaterna ska subsidiaritetsprincipen däremot tillämpas.

Herr talman! Inom ramen för årets uppföljning har konstitutionsutskottet tagit emot yttranden från fem utskott. I yttrandena görs iakttagelser om utvecklingen inom olika politikområden och om hur utrymmet för nationella åtgärder påverkats till följd av lagstiftningen på EU-nivå.

Ett samlat utfall av 2024 års subsidiaritetsprövningar visar att riksdagen prövade 45 utkast till lagstiftningsakter och lämnade sex motiverade yttranden till EU-parlamentets, rådets och kommissionens ordförande. Miljö- och jordbruksutskottet prövade flest utkast till lagstiftningsakter, följt av justitieutskottet och utrikesutskottet.

Den rättsliga grunden för knappt 27 procent av de utkast som prövades under 2024 var artikel 114 i EUF-fördraget som rör den inre marknaden. Åtta utkast gällde jordbruk och fiskeri, och sex gällde ekonomiskt, finansiellt och tekniskt samarbete med tredjeländer. De sex motiverade yttrandena lämnades på förslag av skatteutskottet, justitieutskottet, trafikutskottet, näringsutskottet och arbetsmarknadsutskottet. Inga utkast ledde till ett så kallat gult kort, det vill säga att de skulle behöva omprövas av kommissionen.

Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft och fram till utgången av december 2024 har riksdagen subsidiaritetsprövat totalt 1 350 utkast till lagstiftningsakter och lämnat 106 motiverade yttranden. Det innebär att riksdagen haft invändningar mot knappt 8 procent av samtliga utkast till lagstiftningsakter som översänts för prövning.

Utskottet kan konstatera att Sveriges riksdag även i år stod för flest motiverade yttranden av de nationella parlamenten inom EU. Av årsrapporten från kommissionen framgår att endast 8 av de 39 nationella parlamenten eller kamrarna lämnade motiverade yttranden.

Herr talman! Det arbete med subsidiaritetsärendena som bedrivs i Sveriges riksdag är angeläget. Det är i de politiska sakfrågorna som samarbetet stärks och formas.

Utifrån detta kan det ibland vara läge att påminna om historien och de blodiga och svåra umbäranden, våld och stridigheter som präglat den europeiska kontinenten. Nu sitter våra länder vid gemensamma bord och försöker lösa frågor i dialog och med respektfullt bemötande. Det är en uppgift vi behöver ta på största allvar.

I den officiella Europahymnen, hämtad från Ludwig van Beethovens nionde symfoni – som talmannen säkert känner till – som tonsattes 1823 och som i först Europarådet och sedermera även EU sedan många år antagits som en officiell melodi, är frihet, fred och solidaritet tänkta att vara de tongångar vi alla på ett eller annat sätt ska kunna stämma in i. De är långt ifrån självklarheter. Men de behöver alltjämt vara vägledande i det europeiska samarbetet.