Fru talman! Kära kollegor som fortfarande är kvar i rummet! Jag uppskattar att vi i utskottet stannar och lyssnar till the bitter end och hör allas inlägg. Tack till er som fortfarande är här!

Precis som Vänsterpartiets representant gjorde i sitt anförande kommer jag att fokusera på det som ligger till grund för reservation 6. Det handlar om sänkningen av straffmyndighetsåldern. I några anföranden har en mängd olika andra frågor tagits upp; vi kanske får tillfälle att debattera dessa under resten av mandatperioden.

Jag vill återigen lyfta fram lite av den kritik som har kommit fram till varför straffmyndighetsåldern inte bör sänkas. Mycket av detta har nämnts tidigare, men jag kommer ändå att gå in på det.

År 2023 granskades Sverige av FN:s barnrättskommitté. Man gjorde väldigt klart att en sänkning av straffmyndighetsåldern strider mot barnkonventionen och skrev bland annat så här: Kommittén är djupt oroad över de steg som för närvarande tas för att sänka straffmyndighetsåldern. Kommittén är också oroad över barns ökande inblandning i organiserad brottslighet, avsaknaden av särskilda domstolar och lämpligt utbildade domare för barn, isoleringen av intagna barn och de nyligen antagna lagändringarna för att införa strängare straff och integritetskränkande åtgärder från brottsbekämpande myndigheter.

Kommittén påminde om sin allmänna kommentar, nummer 24, från 2019. Man uppmuntrade Sverige att låta straffmyndighetsåldern ligga kvar på 15 år och att utarbeta en strategi för att förebygga ungdomsbrottslighet som är baserad på forskning om och analys av de bakomliggande orsakerna till barns inblandning i brottslighet – särskilt organiserad brottslighet – samt säkerställa att denna strategi omfattar både tidiga insatser som riktar sig till barn i riskzonen eller i utsatta situationer och stöd till deras familjer. Vidare uppmuntrade man Sverige att aktivt främja användningen av andra åtgärder än frihetsberövande, till exempel skyddstillsyn eller samhällstjänst, och att säkerställa att frihetsberövande endast används som sista utväg och under kortast möjliga tid.

Dessa rekommendationer lämnades alltså 2023. Nu, 2026, står det klart att regeringen kommer att föreslå att straffmyndighetsåldern ska sänkas till 13 år, även om vi ännu inte har sett den slutgiltiga propositionen. En utredning föreslog 14 år för vissa brott, men regeringen har nu alltså gått längre och föreslagit 13 år för vissa brott.

När denna utredning presenterades var kritiken massiv, vilket några av de tidigare talarna har nämnt. Jag kan räkna upp några av de civilsamhällesorganisationer och andra aktörer som var väldigt kritiska: Barnombudsmannen, Barnrättsbyrån, Bris, Brå, Brottsofferjouren, Civil Rights Defenders, Diskrimineringsombudsmannen, Domstolsverket, Fackförbundet ST, Funktionsrätt Sverige, Institutet för mänskliga rättigheter, Rädda Barnen, Seko, Akademikerförbundet SSR, Socialstyrelsen, Sis, Skolverket, Fryshuset, Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Sveriges advokatsamfund och Unicef Sverige.

Flera av dessa remissinstanser påminner om att en sänkning är oförenlig med barnkonventionen.

Brå lyfter fram att det saknas stöd för att en sänkning har någon brottsförebyggande effekt och att en differentierad straffbarhetsålder – alltså att man gör skillnad på olika brott – kan leda till legitimitets- och tillämpningsproblem.

Barnombudsmannen anser att det är anmärkningsvärt att utredningen föreslår så genomgripande förändringar som sänkt straffmyndighetsålder trots att den själv konstaterar att det saknas evidens för att en sådan åtgärd minskar brottsligheten.

Institutet för mänskliga rättigheter kallar förslaget ett radikalt brott mot en lång svensk tradition av att med utgångspunkt i kunskap om barns utveckling arbeta långsiktigt med förslag som är förankrade i barns rättigheter och kunskap om vad som är verkningsfulla åtgärder.

Även bland remissinstanser som inte rakt av avstyrker förslaget är många tydliga med att förslaget om sänkt straffmyndighetsålder inte bör genomföras.

Polismyndigheten anser att en differentierad straffmyndighetsålder skulle orsaka betydande praktiska svårigheter i polisens verksamhet. Man ser även en risk för att ännu yngre barn än i dag involveras i brottslighet.

Kriminalvården uppger att man inte är rustad för att ta hand om barn som är så unga som 14 år, vilket nu alltså kommer att bli 13 år, och att en sänkning ytterligare skulle försämra de praktiska förutsättningarna för att inrätta ungdomsfängelser.

Justitiekanslern skriver att man inte kan tillstyrka förslaget eftersom det inger betydande betänkligheter både principiellt och praktiskt. Man anser att det finns skäl att avvakta och utvärdera utfallet av redan genomförda reformer innan nya åtgärder införs.

Inte heller Justitieombudsmannen vill tillstyrka förslaget, bland annat mot bakgrund av att nästan ingen av utredningens experter står bakom förslaget att sänka straffmyndighetsåldern.

Fru talman! Förra veckan deltog jag och några andra ledamöter, från Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet, i en demonstration mot sänkt straffmyndighetsålder. Mynttorget var fullt. Barnrättsorganisationer, Sveriges kristna råd och fackförbund talade. Flera talare framhöll att regeringen genom att ignorera remissinstanserna urholkar den svenska tradition med utredningsväsen och remissförfarande som syftar till att vi med gemensamma krafter ska fatta kloka beslut. Jag håller med.

Bland annat i sociala medier har jag fått frågor om vad vi i Miljöpartiet vill göra i stället för att sänka straffmyndighetsåldern. Ibland låter det på frågeställarna som om de tror att vårt motstånd mot sänkt straffmyndighetsålder betyder att vi menar att ingenting alls ska göras när ett barn begår ett allvarligt brott. Det stämmer förstås inte, och så ser det heller inte ut i dag. Sis har nämnts här. Det är den institution som i dag tar emot barn som har begått svåra brott.

Det stämmer inte heller att förslaget om sänkt straffmyndighetsålder är något vi måste genomföra därför att vi har provat allt annat. Det har vi inte gjort. Tidigare nämndes olika projekt, bland annat projektet Rätt kurva, som syftar till att minska nyrekryteringen av unga till kriminalitet. De når dock inte alla unga som skulle behöva nås. Det skulle vi kunna satsa på om syftet nu är att få ned kriminaliteten.

Dessutom behöver vi förstås förbättra åtgärderna för de barn som redan har begått brott. Det är tydligt att det också här finns stor förbättringspotential.

Jag vill avsluta med att återge vad Rädda Barnen skriver som svar på frågan vad vi borde göra i stället när det gäller de barn som redan har begått brott.

Rädda Barnen skriver att vi bör satsa på en trygg, säker och evidensbaserad vård och att det är viktigt att brottsliga handlingar får konsekvenser. För barn i kriminalitet innebär det rätt insatser och att brottsoffer och samhället skyddas mot fortsatt brottslighet.

Rädda Barnen anser att barn som begår allvarliga brott ska få en trygg och säker vård som bygger på det som forskningen säger fungerar. Målet är rehabilitering för att personen ska kunna leva ett bra liv och inte begå nya brott. Att straffa barn som vuxna och sätta dem i fängelse kommer inte att ge denna effekt.

Jag yrkar bifall till reservation 6.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)