<anforande>
<dok_hangar_id>5278759</dok_hangar_id>
<dok_id>HD0961</dok_id>
<dok_titel>Protokoll 2025/26:61 Onsdagen den 21 januari</dok_titel>
<dok_rm>2025/26</dok_rm>
<dok_nummer>61</dok_nummer>
<dok_datum>2026-01-21 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Unga lagöverträdare</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>ärendedebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>ee8c8acf-da3f-f111-bf21-6805cafeabf9</anforande_id>
<anforande_nummer>69</anforande_nummer>
<talare>Torsten Elofsson (KD)</talare>
<parti>KD</parti>
<anforandetext>&lt;p&gt;Fru talman! Jag måste hålla med Ulrika Liljeberg. Vi är nog överens om det mesta här. Men det är något jag saknar lite grann.&lt;/p&gt;&lt;p&gt;Vi ska ha brottsförebyggande åtgärder och se till att barnen får gå i skola och att de uppfostras till goda medborgare och så vidare. Men vad gör vi när samhället misslyckas med den biten och vi har en 13–14-årig mördare som är väldigt stolt och upprymd över sitt värv? Han tränger sig in i en familjs villa och lyckas skjuta både en och två personer med automatvapen. Han mördar pappan och skjuter mamman. Barnet klarar sig relativt oskatt. Men vad gör vi?&lt;/p&gt;&lt;p&gt;Är det institutionen i sig som är det stora hindret – att det är Kriminalvården? Det står faktiskt ”vården” i slutet av myndighetens namn; glöm inte det. Är det logotypen på myndigheten som är avgörande för hur man ska hantera den här mördaren, som är 13–14 år? Jag inbillar mig, eller tror i varje fall, att Ulrika Liljeberg också tycker att det här är en farlig person som måste tas om hand på ett rimligt och bra sätt.&lt;/p&gt;</anforandetext>
<intressent_id>0121015874810</intressent_id>
<rel_dok_id>HD01JuU13</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2026-04-24 14:41:18</systemdatum>
<systemnyckel>687956</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_HD0961/#anf69</protokoll_url_www>
</anforande>
