Fru talman! Jag kommer att argumentera för ett bifall till reservation 6, som handlar om att vi ska gå emot förslaget om straffmyndighetsåldern. Vänsterpartiet står också bakom reservationerna om nyrekrytering och tjejernas situation. Självklart gör vi det, men vi lyfter framför allt fram reservation 6.

Denna debatt kommer att pågå i flera omgångar, vilket kan förvirra allmänheten. Den debatt vi har nu handlar om det som har kommit in under allmänna motionstiden. Senare i vår kommer en proposition från regeringen om straffmyndighetsåldern.

Jag har arbetat som jurist sedan min examen i januari 1970, alltså i mer än 55 år. Jag har läst mängder av utredningar och propositioner, men jag har aldrig läst ett förslag till lagstiftning som varit tillnärmelsevis så bristfälligt som detta. Jag är förskräckt. Jag har varit och är upprörd. Här finns förödande kritik från tunga instanser, myndigheter, forskare och civilsamhälle. Det har skrivits seriösa debattartiklar, bland annat av 138 åklagare. Något liknande har vi inte sett förut. Men regeringen låter sig inte påverkas. Det är uppenbart att kritik från experter och intresseorganisationer inte betyder något.

Kritiken handlar bland annat om att sakfrågan sänkt straffmyndighetsålder helt saknar stöd i forskning och beprövad erfarenhet. Det strider också mot barnkonventionen och regeringsformen. Kritiken handlar också om att förslaget har forcerats fram, trots bristande beredning eller ingen beredning alls på slutet, och står i konflikt med grundlagen.

De tidiga uppdragen till Kriminalvården att förbereda ett mottagande av barn för fängelsevistelser och att förhålla sig till ett minskat antal intagna är också problematiska innan vi via riksdagsbeslut har hunnit ta något demokratiskt beslut om att reformen ska genomföras.

Det fanns kritik i utredningen. Sju av nio särskilt utsedda experter markerade och motsatte sig förslaget om att sänka straffbarhetsåldern – då till 14 år. Här ingick representanter för bland annat Åklagarmyndigheten, Sveriges Domstolar, Socialstyrelsen och Barnombudsmannen. Ändå föreslogs en sänkning av straffbarhetsåldern till 14 år. Kritiken mot utredningen var massiv och samstämmig. Av de 90 remissinstanserna var det bara 3 som tillstyrkte förslaget.

Trots denna rakt igenom förödande och upprepade kritik har regeringen remitterat ett utkast till en lagrådsremiss. Här går man inte bara vidare med det hårt kritiserade ursprungliga förslaget, utan man går ett steg längre och vill sänka straffbarhetsåldern till 13 år – detta utan ha gjort någon beredning av just denna åldersgräns.

Många, inklusive jag och Vänsterpartiet, befarar att detta får motsatt effekt och förstärker den kriminella identiteten hos unga. I länder där man har prövat detta, som Danmark, kunde man se att det blev fler återfall, sämre skolresultat och risk för rekrytering av ännu yngre barn, som de kriminella gängen då vänder sig till.

Att straffa barn i de tidiga tonåren är att lägga ansvaret på barn som samhället inte har förmått skydda. Barnen är ofta mer brottsoffer än förövare. Var är Tidöregeringens brottsofferperspektiv nu? Systemet kan också uppfattas som orimligt när barn utan tillräcklig mognad döms för brott som en eller flera vuxna har lurat, drogat eller tvingat barn att begå.

Forskningen visar också att barn som begår brott som regel befinner sig i ett sammanhang präglat av omsorgsbrist, trauma, social problematik i familjen och psykisk ohälsa. Sådana omständigheter kräver att barnen bemöts som individer i behov av stöd och skydd snarare än som rättssubjekt inom det repressiva systemet.

Socialstyrelsen har också synpunkter och menar att utvecklingen med ett ökat antal grova våldsbrott i första hand är ett samhälleligt misslyckande och därmed samhällets ansvar, inte det enskilda barnets.

Kriminalvården, som förväntas möta dessa barn, säger att barnen befinner sig i en mognadsprocess och inte har lika utvecklade förmågor som äldre personer vad gäller exempelvis impulskontroll och konsekvenstänkande. Detta påverkar att barn begår brott, och de barn som begår brott är ofta socialt utsatta och har särskilt behov av stöd. Samhällets reaktion mot brott som begås av barn bör därför vara inriktad på rehabilitering.

Kriminalvården säger också att man tidigare har markerat att man varken är förberedd eller rustad för att ta hand om barn så unga som 14 år. Bedömningen är att kriminalvården inte heller nu är fullt ut förberedd eller rustad för att ta hand om barn så unga som 14 år – och än mindre 13 år. Kriminalvården förordar därför att barn så unga som 13 år tas om hand på andra sätt, som inte ger avkall på individualprevention eller samhällsskydd men som bättre kan motverka de skadeverkningar som riskerar att uppstå när så unga barn frihetsberövas inom rättsväsendet.

Att ignorera en så här massiv och unison kritik från remissinstanser med expertkunskaper, att vantolka internationella konventioner och att ge i uppdrag att förbereda ett genomförande innan förslaget ens har antagits av riksdagen underminerar lagstiftningsprocessen och är inte förenligt med Sveriges rättsstatliga traditioner.

Slutligen visar en gedigen mängd forskning att en sänkning av straffbarhetsåldern inte kommer att påverka den brottslighet som den är menad att påverka, åtminstone inte i positiv riktning.

Jag har nämnt att detta strider mot barnkonventionen, vilket vi borde ta på stort allvar. Vidare uttrycker FN:s barnrättskommitté tydligt i sina rekommendationer att en stat under inga omständigheter bör sänka straffbarhetsåldern, och Sverige fick 2023 en tydlig rekommendation av barnrättskommittén att låta straffbarhetsåldern ligga kvar på 15 år.

De kriminella gängen är hänsynslösa mot barnen. Det ska inte samhället också vara. Den så kallade reformen måste stoppas.

Jag yrkar bifall till reservation nummer 6.

(Applåder)