Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till en av tre reservationer från Socialdemokraterna. Det är reservation 2, som vi har tillsammans med MP och V, om skjutvapens lämplighet för jakt.

Som tidigare talare har berört är en proposition på väg till riksdagens bord. Vi kommer naturligtvis att föranledas att göra ett förarbete och ha en ganska omfattande debatt om den. Det ska bli spännande att se hur detta utvecklar sig. En del av de frågorna berör även det som tas upp här i dag.

Våldet med skjutvapen är ingen abstrakt fråga, herr talman. Det är inte enbart en teoretisk diskussion om paragrafer och föreskrifter, utan det handlar i grund och botten om en verklighet som kostar människoliv i alltför stor omfattning.

Detta handlar om både legala och illegala vapen. Det är ett otroligt litet, om ens något, spill från den legala sidan av Vapensverige till de kriminella miljöerna.

I grund och botten är vapen en konstruktion för att avsluta liv, och med detta följer ett stort ansvar. Det handlar om vapnens konstruktion – de är gjorda för att förstöra vävnader och avsluta liv. Det behöver vi tänka på när vi pratar om vapen.

Vapen är också ett våldsmedel. Det finns åtskilliga exempel på att vanliga, legala jakt- och skjutvapen använts för våld i en nära relation och bidragit till att människor hotats eller känt sig otrygga i sitt eget hem.

Vi pratar väldigt sällan om det i den här kammaren, men vapen används också i samband med att människor väljer att avsluta sitt eget liv. Det är många gånger legala vapen som används. Det skulle naturligtvis också ha kunnat göras på ett annat sätt – det är inte det som är problemet i sig – men legala vapen används för att på olika sätt avsluta liv.

Massmordet i Örebro förra året var en händelse som på ett dramatiskt sätt förändrade förutsättningarna för synen på vilka som ska hantera de legala halvautomatiska vapnen, och hur.

Regeringen var åtminstone initialt väldigt kraftfull och deklarerade väldigt tydligt att den här typen av vapen i grunden inte hör hemma i våra jaktmarker. Dessa vapen tillhör de organisationer i vårt samhälle som har ett våldsmonopol – i det här fallet militär och polis. I grunden ska halvautomatiska militärliknande vapen inte finnas ute i våra skogar och jaktmiljöer.

Man kan jämföra detta med regelverken kring en annan företeelse. Jag vet att förste vice talmannen är väldigt intresserad av bilar av ett visst märke, som vi inte ska nämna här i kammaren. Bilen som företeelse är rigoröst reglerad. Vi tvingar kommande användare att gå omfattande utbildningar och tester innan man får tillåtelse att köra bil på vägarna. Vi kontrollerar våra bilar regelbundet så att de ska vara säkra för både förare och andra. Vi har en omfattande apparat för att se till att människor som kanske inte borde ha körkort också blir av med det i samband med läkares anmälningsplikt och annat.

Detta har vi för att bilen i fel sammanhang kan avsluta liv, skada människor och vara farlig. Det ser vi som helt självklart – och det ska också vara självklart när det gäller vapen, som går att översätta och jämföra på alla möjliga andra sätt. De är nyttoföremål som vi har och som tjänar oss väl i många sammanhang. De ska också hanteras med den här typen av varsamhet.

Det gläder mig att vi ofta har haft en politisk enighet i den här kammaren om just vapenfrågorna. Jag upplever att det sakta men säkert har gått från att vara en ganska polariserad debatt till att vi har kunnat enas, ha en bra dialog och hitta fram – inte minst givet det hårda tryck som den fruktansvärda gängkriminaliteten och skjutningarna har inneburit.

Precis som Adam Marttinen sa kan vi nu också se resultaten av de beslut vi under tio års tid har tagit här när det gäller flerdubblade straff för olaga vapeninnehav. Vi har nu en helt annan syn på om man blir tagen med ett olagligt handeldvapen, till exempel.

Den tidigare situationen var fullständigt stollig, för att prata ren svenska. En person kunde bli tagen med ett illegalt vapen på förmiddagen och sedan vara ute igen som en fri man eller kvinna på eftermiddagen eller kvällen. Det var ju en helt orimlig situation, och den har vi äntligen rättat till.

Jag kan också säga lite om anledningen till att vi har valt att titta på just halvautomatiska vapen. Alla vet ju nu att det inte var ett AR15 som användes vid Risbergska, utan det var en annan typ av halvautomatiskt vapen.

Med detta sagt handlar våra diskussioner egentligen om tre saker. Det handlar om etik, det handlar om säkerhet och det handlar om signalvärdet, herr talman. Jag har redan berört signalvärdet. Vi vill inte ha en sådan vapenkultur som vi ser på andra sidan Atlanten i Amerika – jag höll på att säga i vårt grannland. Där har man en närmast religiös relation till sina vapen.

Vapen är nyttoföremål. Vi socialdemokrater har alltid värnat jaktens betydelse och människor på landsbygdens otroligt viktiga roll för att se till att viltvården fungerar. Vi har också respekt för de människor som har detta som intresse och stora rekreation i livet, nämligen att vara ute i skog och mark och jaga. Det är en sund vapenrelation. Att ha vapen för att man tycker att det är fräckt och coolt och ser skräckinjagande ut är en osund vapenkultur. Den typen av kultur hör inte hemma i Sverige. Det är detta jag menar när det gäller signalvärdet.

Jag vill återigen säga att de människor som gör stora insatser för viltvården i vårt land är hjältar på alla möjliga sätt. Vi ska absolut inte försöka krångla till det i onödan för de här personerna. Vi har en land–stad-konflikt som vi ofta pratar om som handlar om att samhället drar sig tillbaka, och vi ser att man stänger olika serviceinrättningar och annat. Frågan om vapnens betydelse kan också få en sådan roll om man hanterar den dåligt. Det här är människor som gör en stor insats för att se till att hålla balans i våra zoologiska system.

Herr talman! Vi ser fram emot den debatt som kommer lite längre fram. Om några veckor påbörjar vi arbetet med den nya propositionen om en ny vapenlag. Därmed avslutar jag mitt inledningsanförande.

(Applåder)