Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på den alternativa motiveringen.

Hösten 2007 ringde en god vän till mig och undrade om jag ville komma till Gällivare och jobba. Trots att jag hade jobb och faktiskt stod i begrepp att ta ett nytt jobb i Danmark blev jag nyfiken och satte mig i bilen och körde de dryga 170 milen upp till Gällivare. Väl där åkte vi ned till det som skulle bli den nya huvudnivån på 1 250 meters djup. Resten är, som man brukar säga, historia.

En del av det som vi debatterar här i dag har på ett eller annat sätt bäring på den kommun jag och min familj bor och verkar i. Jag skulle egentligen vilja uppehålla mig mer vid de båda samhällsomvandlingsprocesser som pågår i Kiruna och Gällivare, då deras konsekvenser och påverkan på lokalsamhällena egentligen förtjänar större politisk uppmärksamhet och debatt än vad som är fallet. De satsningar och beslut kring LKAB:s omställning till så kallad järnsvampsproduktion som Riksrevisionen har granskat förutsätter nämligen att verksamheten på de båda orterna utökas och framtidssäkras.

I Kiruna och Gällivare lever människorna och gruvorna i ett slags symbios. Man vet att gruvan ger och att gruvan tar. Om det inte mullrar i berget och skallrar i huset några minuter efter midnatt tänker man: Nä, i natt har laddarna problem med salvorna.

Man ska ha klart för sig att utan lokalbefolkningens och kommunernas välvilja är dessa framtidssatsningar inte möjliga, för då saknas till slut det humankapital man är helt beroende av. Att man flyttar hela samhällen ger naturligtvis upphov till möjligheter, men det skapar också stora utmaningar, inte minst vad gäller de avskrivningskostnader för alla nybyggnationer som tynger den kommunala budgeten i de båda malmfältskommunerna.

Samhällsomvandlingen – eller stadsflytten – är således inget jag bara läst eller hört talas om. Jag lever i den. Den är en del av min vardag. Man ska komma ihåg att varken Kiruna eller Malmberget flyttas för att samhällsmedborgarna efterfrågar det. De båda gruvsamhällena flyttas för att det statliga bolaget efterfrågar det för att ytterst kunna leverera vinst till staten.

Men, herr talman, i dag är det regeringens skrivelse vi ska debattera, det vill säga dess svar på Riksrevisionens granskningsrapport om LKAB:s omställning till produktion av fossilfri så kallad järnsvamp. Jag ska försöka hålla mig till den skrivelsen fortsättningsvis.

I regeringens skrivelse redogör man för vilka åtgärder man vidtagit eller ämnar vidta med anledning av Riksrevisionens iakttagelser. Ett par av de mest centrala punkterna är huruvida omställningen vilar på affärsmässig grund – om den kan anses vara lönsam, helt enkelt – och huruvida den ägarsamordning som stipulerades av statens dåvarande ägarpolicy för bolag med statligt ägande genomförts på ett adekvat sätt eller inte.

Från Sverigedemokraternas håll har vi i det föregående uttalat upprepad stark kritik mot det vi upplevt som en brist på ägarsamordning. Samtidigt har vi ifrågasatt hur det statliga bolaget värderat affärsmässigheten i projektet, inte minst betraktat ur ett större perspektiv, där samhällets kostnad för att tillskapa den för projektet erforderliga kraftproduktionen beaktas. Utan sådana satsningar skulle projektet nämligen aldrig kunna realiseras. Riksrevisionens granskning visar emellertid på att en ägardialog har skett men att den lämnar en del i övrigt att önska avseende spårbarhet och dokumentation.

Man ska ha klart för sig att detta inte rör vilken liten struntsak som helst. LKAB:s omställning till järnsvampsproduktion har i medierna beskrivits som den största industrisatsningen i Sverige i modern tid, och man har talat om investeringar för omkring 400 miljarder svenska kronor. Att en satsning av den kalibern därför sker med ägarens, statens, goda minne och att den ägardialog som föregår besluten är spårbara och väldokumenterade – inte i form av vaga minnesanteckningar – torde därför vara rimliga krav som ligger i linje med vad gemene man faktiskt förväntar sig.

Från Sverigedemokraternas sida framförde vi exempelvis tidig och tydlig kritik mot det faktum att ägaren, det vill säga staten, inte kunde kräva en ägarsamordning i de fall det upplevdes påkallat men det statliga bolaget inte självmant tog initiativ till detta. Vår ingång har varit att ägaren principiellt bör ha den rätten.

Regeringen var emellertid ganska snabbt på bollen och började arbeta med en ny ägarpolicy som är beslutad och gällande. I den har ägardialogen en tydligare plats, och det är en förändring vi välkomnar. Vår förhoppning är att detta kommer att bidra till att öka transparensen, inte bara i fallet med LKAB utan vid alla framtida stora förändringar för samtliga bolag med statligt ägande.

Herr talman! Riksrevisionen kom även fram till att LKAB har fattat besluten om sin produktionsomställning på i huvudsak affärsmässiga grunder. Det är således i linje med det uppdrag bolaget har för att kunna leverera vinst till aktieägaren, det vill säga staten och i förlängningen de svenska skattebetalarna.

I rapporten konstateras att det finns frågetecken kring hur lönsamhetsmålen beräknas. Regeringen har därför i sin nya och numera antagna ägarpolicy förändrat och förtydligat rutinerna för sådana beslut som påverkar företagens ekonomiska mål. Det är något som LKAB har implementerat efter beslut på bolagets årsstämma våren 2025.

Den nya ägarpolicyn föreskriver också att ägaren ska ges tillfälle att ta ställning till förslag till nya eller reviderade ekonomiska mål för företaget innan bolagsstyrelsen fattar sitt beslut. Detta sker dessutom tillsammans med att de antaganden som ligger till grund för ägarens ställningstaganden tydligt ska redovisas och dokumenteras.

Sammantaget är det förändringar som Sverigedemokraterna välkomnar.

Med detta sagt, herr talman, kan det också nämnas att vi upplever att LKAB i dag på ett mer nyanserat sätt än tidigare kommunicerar sina planer för järnsvampsproduktion. Från att ha låtit som att man ska ställa om hela produktionen, kosta vad det kosta vill, och att detta ska ske så snabbt som möjligt är man i dag tydligare med att satsningarna ska genomföras etappvis. Man går bara vidare till nästa fas eller skalar upp produktionen av den fossilfria järnsvampen om den är lönsam, vilket är ett förhållningssätt vi efterfrågat och välkomnar.

Att satsningarna sker på ett genomtänkt sätt som blir lönsamt får jag verkligen hoppas. Det ligger nämligen inte bara i LKAB:s intresse. Det är även viktigt för mina grannar som jobbar på min gamla arbetsplats i gruvan. Det är viktigt för min hemkommun, för min valkrets Norrbotten och för AB Sverige. Det är också viktigt för alla de betydelsefulla värdekedjor som följer på svensk järn- och stålproduktion och för att stärka Europas självförsörjningsgrad av viktiga insatsvaror.

Med det sagt vill jag tacka för och instämma i ledamoten Kjell Janssons beskrivning av LKAB i debatten om bolag med statligt ägande, som föregick denna debatt.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 28 januari.)