Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till utskottets förslag i det betänkande vi nu debatterar.

I betänkandet behandlas många viktiga frågor, men i detta anförande kommer jag att begränsa mig till två principfrågor som för oss liberaler är av särskild betydelse.

Den första gäller de politiska partiernas ansvar för hur sociala medier används. Som bekant uppmärksammade TV4:s Kalla fakta i maj 2024 att Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning drev ett antal anonyma konton i sociala medier. På några av dessa konton hade man agerat respektlöst och uttryckt sig nedsättande om meningsmotståndare i flera partier.

Granskningen och den efterföljande debatten satte ljuset på ett fenomen som inte borde finnas i Sverige men som tyvärr gör det och som dessutom har förekommit tidigare. Självklart har politiska partier rätt att uttrycka sina åsikter på det sätt de själva väljer. Men en grundläggande demokratisk princip är att de också tydligt ska stå för sin kommunikation.

Liberalerna reagerade därför kraftfullt i syfte att stävja en utveckling som i längden hotar grunderna för det demokratiska samtalet. Vi klargjorde att vi var beredda att lagstifta i frågan om partierna inte kunde enas om en frivillig uppförandekod där anonymitet och bristande transparens i partiers kommunikation tydligt avvisas. Sedan dess har viktiga framsteg gjorts i denna riktning, inte minst inom den arbetsgrupp som leddes av vår liberala riksdagsledamot Malin Danielsson.

Därför var det så nedslående när TV4 Nyheternas granskning i november 2025 konstaterade att Socialdemokraterna sprider politiska budskap via ett nätverk av egna sajter och konton i sociala medier utan att det tydligt framgår att ett partiägt mediebolag är avsändare. Granskningen visade också att partiets mediebolag publicerar politiska budskap utformade som om de vore objektivt redaktionellt innehåll på plattformar som Facebook och Instagram. På så sätt kan partiet kringgå teknikjätten Metas förbud mot politiska annonser och samtidigt vilseleda användare på dessa plattformar.

Detta är ett fullständigt oacceptabelt agerande från Sveriges största parti. Dessutom är det ett prov på bottenlöst hyckleri, särskilt mot bakgrund av Magdalena Anderssons tidigare skarpa fördömande av Sverigedemokraternas anonyma konton.

Herr talman! Den andra fråga jag vill beröra gäller tillståndet för den frihet som är absolut avgörande för demokratin: yttrandefriheten. Sverige har en stolt tradition av yttrandefrihet men också en betydligt mindre ärorik historia, som dessvärre gör sig påmind i våra dagar.

Den ljusa sidan exemplifieras bäst av tryckfrihetsförordningen från 1766 – världens första i sitt slag – som med rätta upptagits som världsarv av Unesco.

Den mörkare sidan kan illustreras av Sveriges agerande gentemot de nazistiska makthavarna i Berlin, både före och under andra världskriget.

Efter våren 1933, när inget direkt hot förelåg mot Sveriges säkerhet, förespråkade Per Albin Hansson och hans regering en strikt tystnadslinje inför nazisternas övergrepp. Det gick så långt att Per Albin Hansson tillsammans med utrikesminister Rickard Sandler ett år före krigets utbrott skickade ett konfidentiellt meddelande till medierna där de uppmanades att skildra Tyskland under vederbörligt hänsynstagande till det egna landets intressen och utan användande av överord eller avsiktligt sårande uttryckssätt. Detta gällde nazismen.

Denna linje fördjupades under kriget och ledde till flagranta ingrepp i yttrandefriheten. Under kriget genomfördes omkring 320 konfiskeringar av tidningar och tidskrifter utan föregående rättegång. Det väcktes 55 åtal för brott mot tryckfrihetsförordningen. Sex tidningar fick transportförbud – i vissa fall i upp till tre år.

Broschyrer och böcker konfiskerades, däribland Polens martyrium, den första bok som beskrev de tyska grymheterna, som redan kostat omkring 700 000 polska judar livet och som avslöjade användandet av gasning som utrotningsmetod i förintelseläger som Auschwitz.

Till regeringens repression måste läggas den omfattande självcensur – självtukt, som Per Albin Hansson kallade det i sitt tal den 1 september 1939 – som rådde i medierna samt den aktiva medverkan från framstående journalister som Dagens Nyheters chefredaktör Sten Dehlgren.

Herr talman! Anpassningspolitikens tystnad har varit ett återkommande hot mot yttrandefriheten och har format en svensk ”igelkottslinje” långt efter krigets slut. Den tog sig uttryck i Sveriges undfallande hållning gentemot Sovjetunionens ockupation av Baltikum – i praktiken fram till Berlinmurens fall – och har åter aktualiserats i relation till dem som i religionens namn och inte sällan genom våldsamma aktioner kräver att vi tuktar våra friheter.

Det mest uppenbara exemplet är reaktionerna efter Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrerna 2005. Då aktiverades vår igelkottsreflex omedelbart, till skillnad från Danmarks ståndaktiga försvar av sina friheter. Statsminister Anders Fogh Rasmussen vägrade till och med att ta emot de ambassadörer från muslimska länder som krävde en ursäkt.

Kontrasten mot vårt lands utrikesminister Laila Freivalds var bjärt. Hon medverkade till att Sverigedemokraternas hemsida stängdes ned när de utlyste en egen karikatyrtävling, och hon bad dessutom personligen om ursäkt till 16 muslimska ambassadörer för en karikatyr i SD-Kuriren. Freivalds var dock, som Sakine Madon påminner oss om i sin mycket läsvärda bok Till kättarens försvar, inte ensam i detta sammanhang.

Pressombudsmannen Yrsa Stenius beskrev publiceringen i Jyllands-Posten som grov omdömeslöshet och som ett missbruk av pressfriheten, justitiekanslern Göran Lambertz föreslog ett globalt FN-avtal för att verka för att medier avhåller sig från att i onödan kränka religioner och deras företrädare och så vidare.

Herr talman! Dessa händelser blottlägger en sorglig kontinuitet som i dag åter gör sig gällande. Denna gång har dock Danmark valt motsatt väg. Efter koranbränningarna antog folketinget i december 2023 en lag som kriminaliserar otillbörlig behandling av viktiga religiösa texter. I praktiken handlar det om att återinföra det hädelseförbud som avskaffades så sent som 2017.

I Sverige avskaffades blasfemiförbudet eller hädelseförbudet – eller trosfridsbrott, som det kallades efter 1948 – redan 1970, med motiveringen: ”En fri och öppen debatt i religionsfrågor kan endast vara till gagn för samhället, även om en utvidgning av yttrandefriheten på detta område medför att uttrycksmedel någon gång kommer till användning som kan te sig stötande för vissa grupper.” Så står det i proposition 1970:125.

Det är just denna fria och öppna debatt som kan te sig stötande för vissa grupper som nu står på spel. Igelkottsreflexen är tillbaka, och kraven på självtukt och förbud hörs åter från olika håll. Nu hörs det röster som till och med beklagar att hädelseförbjudet försvann från vår lagstiftning 1970.

Det går en tydlig linje från Annie Lööfs utsaga 2022 om att koranbränningarna kunde klassas som hets mot folkgrupp och Magdalena Anderssons uttalande här i riksdagen 2023 om att skruva i lagstiftningen om hets mot folkgrupp till Svea hovrätts fastställande i november 2025 av tingsrättens dom mot Salwan Najem för hets mot folkgrupp.

Som tryckfrihetsexperten Nils Funcke påpekat byggde tingsrättens dom på att Najem, tillsammans med den mördade Salwan Momika, skändat Koranen, uttalat sig nedsättande om profeten Muhammed och framställt islam som en yttrandefrihetsfientlig religion som står för kvinnoförtryck och terror, utan att några uttalanden riktats mot muslimer som grupp.

Tingsrätten hävdade i sammanhanget att Najems uttalanden med tydlig marginal överskridit vad som är en saklig och vederhäftig debatt och kritik av religion. Det vill säga: Religionskritik får utövas, men endast om den är saklig och vederhäftig. Detta är en helt ny princip i svensk rättspraxis, och om den accepteras skulle det leda till mycket långtgående inskränkningar av yttrandefriheten.

Enligt Svea hovrätt är den avgörande frågan huruvida det går att uttrycka missaktning mot en religion i stor omfattning utan att samtidigt uttrycka missaktning mot religionsutövarna. Med denna motivering har hädelseförbudet i praktiken återuppstått i Sverige. Om denna tolkning hade gällt tidigare hade både filmen Life of Brian och utställningen Ecce homo i Uppsala domkyrka betraktats som hets mot folkgrupp, för att inte tala om Lars Vilks rondellhund, Salman Rushdies Satansverserna eller den mördade Theo van Goghs film Underkastelse.

För oss liberaler är detta en djupt bekymmersam utveckling – en nytolkning av våra grundlagar som riskerar att föra oss tillbaka till en tid som vi trodde tillhörde det förflutna.