Herr talman! I dag debatterar vi ett betänkande som innehåller yrkanden om ett flertal olika övergripande miljöfrågor.

Flera av förslagen i betänkandet rör tillståndsprocesser. Ingen är emot att vi ska ha snabba och effektiva tillståndsprocesser, men risken är att man trycker på för mycket och att vi i stället får ett rättsosäkert tillstånd där företagens önskemål väger tyngre än skyddet för hälsa och miljö. Vi ska komma ihåg att vi har miljöbalken för att kunna göra en avvägning mellan exploatering och miljöhänsyn. Då är det viktigt att det görs en noggrann prövning.

Många industrier har i dag miljötillstånd på obegränsad tid trots att verksamheten kan påverka både luft och vatten negativt. Med tidsbegränsade tillstånd för stora verksamheter med stor miljöpåverkan skulle man i stället kunna ställa krav på att modern miljöteknik används när det gamla tillståndet har gått ut och verksamheten ska omprövas. Normen bör vara att det är tidsbegränsade tillstånd som ska ges vid miljöprövning, på samma sätt som i många andra länder.

Miljöbalken behöver bli ett skarpare verktyg för att nå klimatmålen såväl som de andra nationella miljömålen. Enligt FN står vi inför en trippelkris i form av global upphettning, utarmning av biologisk mångfald och spridning av föroreningar. Dessa globala utmaningar måste hanteras parallellt. Det måste också avspeglas i miljöbalken.

Herr talman! Kommunerna har i dag i praktiken vetorätt mot vindkraft. En kommun som är negativ till vindkraft kan helt enkelt låta bli att ta upp sådana ärenden och därmed helt bromsa utbyggnaden. Formerna för kommunernas inflytande över vindkraften måste därför förändras, och kravet på tillstyrkande bör tas bort. Men kommunerna ska ändå vara med i processen på ett tidigt stadium. Det är också viktigt att upprätthålla höga krav på en rättssäker prövning med hänsyn till människors hälsa och miljön. När kommuner väl säger nej är det viktigt att det motiveras tydligt. Kommunernas åsikt ska väga tungt, men i ett läge där Sverige snabbt ska gå från fossil energi till förnybar energi måste kommunernas beslut vara mer förutsägbara och rättssäkra än de är i dag.

Herr talman! Dränerade torvmarker ger utsläpp av växthusgaser, och utvinning av torv frigör stora mängder koldioxid som har lagrats under mycket lång tid. Torv klassas därför som fossilt bränsle av FN:s klimatpanel IPCC.

Vänsterpartiet välkomnar att Miljömålsberedningen har föreslagit åtgärder för att begränsa torvbrytning, till exempel genom stopp för nya tillstånd för brytning av odlingstorv, men menar att det krävs ytterligare skärpningar för att minska koldioxidutsläppen och värna kolinlagringen. Vi vill inte ha några nya torvtäkter alls, och befintliga tillstånd för torvtäkter behöver fasas ut. Vi vill också se lagstiftning som begränsar exploatering av torvmarker, eftersom exploatering av sådana marker ger högre utsläpp av växthusgaser.

Herr talman! Ämnen i kemikaliegruppen PFAS kan i dag hittas nästan överallt i miljön och i våra kroppar. Ämnena har använts sedan 1950talet och förekommer i en mängd olika produkter som bland annat textilier, pappersförpackningar, kosmetika, mobiltelefoner och brandskum. PFAS kallas också för evighetskemikalier, eftersom de inte bryts ned i naturen. De kan sprida sig långa sträckor via luft och vatten och finns därför över hela jorden. Vi vet att en rad PFAS är reproduktionsstörande, och flera misstänks vara cancerframkallande.

Inom kemikalieindustrin har riskerna med PFAS länge varit kända, men producenterna valde att inte offentliggöra denna information och dra tillbaka ämnena. I stället fortsatte de att tillverka dem i allt större mängder. PFAS har sedan spridits i miljön och till oss människor genom vattnet vi dricker, maten vi äter och de saker vi omger oss med. Att detta har kunnat ske är en skandal och ett bevis på att dagens kemikalielagstiftning inte fungerar och måste skärpas.

Det är av yttersta vikt att vi så snabbt som möjligt förbjuder de här ämnena så att situationen inte förvärras ytterligare. Kemikalieinspektionen har tillsammans med myndigheter i fyra andra europeiska länder tagit fram ett förslag som kraftigt skulle begränsa användningen av alla PFAS inom EU. Vänsterpartiet välkomnar förslaget och vill att det genomförs snarast, utan att urvattnas.

Oavsett eventuella kommande förbud är PFAS en pågående skandal som vi kommer att få leva med resten av våra liv. Några som på det mest smärtsamma vis har blivit medvetna om detta är invånarna i Kallinge i Blekinge. Efter att under flera år ovetande ha druckit PFAS-förorenat vatten har de nu de högsta uppmätta halterna i världen av PFAS i sitt blod.

Källan till utsläppet var Försvarsmaktens brandövningsplats på flygflottiljen F 17, där brandskum med PFAS användes under lång tid. Kemikalierna spred sig sedan till dricksvattnet. Forskning pågår om vilken hälsopåverkan detta har haft och kommer att få, men hittills har man kunnat konstatera ökad förekomst av bland annat njurcancer och förhöjda kolesterolvärden.

En grupp invånare har bildat PFAS-föreningen, som i många år har drivit en rättsprocess där de har krävt skadestånd av det kommunala vattenbolaget Ronneby Miljö och Teknik. Trots att det är känt att Försvarsmakten orsakade föroreningen måste invånarna av juridiska skäl vända sig till vattenbolaget med sina skadeståndskrav.

Högsta domstolen har beslutat att de som druckit det förorenade vattnet i Kallinge har rätt till skadestånd. Det är ett mycket glädjande beslut, men i grund och botten är det helt oacceptabelt att människor tvingas ta till långa och kostsamma rättsprocesser för att begära kompensation.

Händelserna i Kallinge är en skandal som visar på det fundamentala misslyckandet gällande hur kemikalier regleras. Ämnen tillåts släppas ut obehindrat, och först decennier senare ser vi de negativa effekterna.

Precis som fossilindustrin länge kände till klimathotet utan att låta kunskapen komma allmänheten till del har kemiindustrin i 50 år vetat att PFAS är giftigt, utan att slå larm. De har satt sin egen kortsiktiga vinning framför människors liv och hälsa.

Jag högaktar de modiga Kallingebor som tog strid för att få upprättelse. Faktum kvarstår dock: Enskilda som förgiftas på grund av statens agerande ska inte behöva strida för sina rättigheter. Regeringen måste kliva in och erbjuda kompensation och upprättelse åt alla de som drabbas, oavsett om de bor i Kallinge eller någon annanstans och oavsett om de har haft möjlighet att driva en rättsprocess eller inte. Därför kräver jag och Vänsterpartiet att regeringen tar tag i frågan och presenterar förslag på tydligare lagstiftning om ansvar när människor utsätts för höga halter av hälsoskadliga kemikalier.

Jag yrkar bifall till reservation 20.