Herr talman! Tack, Aida Birinxhiku, för frågan! Jag vill börja med att hälsa välkommen till miljö- och jordbruksutskottet och den första debatt vi har här.

Ledamoten tog ifrån mig min inledning eftersom hon hänvisade till Värmland. Jag skulle just säga att det inte är en utmaning bara i Halland utan även i bland annat Värmland. En av de stora utmaningarna här handlar dock inte om hur mycket pengar regeringen har tillsatt. Det slår tillbaka på det som jag var inne på i mitt anförande när det gäller miljöbalken.

Den största gruvan i Sverige som bidrar med kalk till våra sjöar och vattendrag ligger i Värmland, men där får man inte längre bryta kalk. Detta sätter miljöregler, som är rätt rigida, stopp för.

Grunden är att det lakvatten som rinner ut från gruvan har för höga halter av uran. Ledamoten väljer kanske att gå till kaféet när vår debatt här är klar för att köpa valfri flaska med bubbelvatten – vi behöver inte nämna något märke här. Den flaskan innehåller en högre halt av uran än vad lakvattnet som rinner från gruvan i Gåsborn i Värmland gör. Ändå har man satt stopp. Därmed får vi inte kalk därifrån, utan vi måste importera. Det är den största utmaningen när det gäller priset. När vi inte kan använda vår inhemska kalk måste vi alltså importera, och det är detta som har gjort att det har blivit så dyrt och att bristen har blivit så stor i Sverige.

Sedan är det ingen tvekan om att vi måste se till att vi fortsätter att vårda. Här har det gjorts ett arbete under många år, och det ska föras vidare. Där tror jag att ledamoten och undertecknad är helt eniga, men vi måste också komma ihåg vad grunden faktiskt är.