Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Jag noterar att regeringen tar åt sig äran för processer och ärenden som förbereddes och utreddes under den förra regeringen och som ledamoten mycket väl vet tar lång tid.

Det vi ser i praktiken är ett kraftigt fall för nyinvesteringar i elproduktion. Pågående projekt riskerar att pausas. Exempelvis pausas Kriegers flak nu när regeringen försämrar förutsättningarna för den havsbaserade vindkraften. Vi ser att Kattegatt Syd utanför min hemkommun Falkenberg, som skulle kunna stå för fem terawattimmar elförsörjning, också riskerar att pausas på grund av den här politiken.

Vad är det då för politik som jag redogör för, herr talman? Jo, det handlar om att man i stället för att leva upp till det som ledamoten pratar om, det vill säga att alla fossilfria kraftslag behövs, från vindkraft till kärnkraft, bedriver en ensidig politik som i princip slår undan benen för all annan nödvändig fossilfri elproduktion. Den skulle kunna komma på plats inom de närmaste 10–15 åren, i väntan på ny kärnkraft. Jag tror inte att halländska hushåll och företag är redo att vänta minst 10–15 år på lägre elpriser och ökad takt i klimatomställningen.

Jag noterade också att vi kan prata om stabila och långsiktiga spelregler. Jag tror att ledamoten och jag är överens om det. Men då undrar jag varför Moderaterna valde att inte ingå en bred energiöverenskommelse. Varför valde man att lyssna på partistrategerna som drog slutsatsen att man hellre ville ha det här som ett politiskt slagträ i valdebatten? Ska vi ha en konflikt för konfliktens skull? Eller ska vi kroka arm i de frågor där vi är överens och leverera mer billig el för halländska hushåll och företag? Jag vet vad hallänningarna svarar på den frågan. Vad svarar ledamoten Helena Storckenfeldt?