Herr talman! Nu är det dags för övergripande miljöfrågor. Precis som namnet på betänkandet antyder är det övergripande. Det kan vara högt och lågt och väldigt skilda ämnen som hamnar här. Det finns ett lite elakt namn på betänkandet, men det ska vi inte säga här. Jag kommer att hoppa mellan ämnen, herr talman, och ta upp lite av vad vi vill se och vad som har hamnat här.

Tidigare talare pratade om tillståndsprocesser. Jag hade inte tänkt prata så mycket om det, men eftersom vi har en reservation i ämnet vill jag säga att vi vill att förslagen från Miljöprövningsutredningen ska genomföras. Det är helt obegripligt att regeringen inte har gått vidare med dem – när det finns beredda förslag som i mångt och mycket överensstämmer med vad hela riksdagen tycker. Här är det faktiskt regeringen som har gjort att vi inte redan har kortare och effektivare tillståndsprocesser.

Herr talman! Det jag skulle vilja prata lite mer om är faktiskt dispens för dumpning av muddermassor. Det låter kanske inte så spännande. När man bygger och gör saker blir det ofta olika fyllnadsmassor som ska läggas någonstans. Ibland läggs det på deponier, men ofta ansöker man om att få dumpa det i havet. I havet försvinner ju allt. Det är en gammal sanning som vi i dag vet inte stämmer. Det är också förbjudet att dumpa muddermassor enligt miljöbalken, men man ger väldigt många dispenser för detta.

Mellan 2015 och 2019 dumpades det över 30 miljoner kubikmeter massor i svenska hav, trots potentiella risker för ekosystemen. Prövningarna när det gäller muddermassor är egentligen inte så moderna som de borde vara. Man utgår från de koncentrationer av föroreningar som finns och vad det har varit historiskt och räknar med att massorna ska ligga kvar på samma ställe. Men man bedömer inte hur stora de ekologiska effekterna är för arter och livsmiljöer.

Det kan bli allvarliga problem, speciellt om det ligger någonting annat där som vissa ämnen reagerar med. Det kan vara bottensamhällen som slås ut och habitat som förändras. Föroreningar sprids vidare. Det finns ju strömmar och annat i havet. Det kan pågå en aktivitet eller finnas fisk ovanför platserna. Föroreningar som kan finnas i muddermassorna sprids alltså vidare. Det blir ofta en stor grumling i närheten som också påverkar ekosystemen.

Förra året fick vi ett ganska stort medialt uppsving för de här frågorna, när Stockholms stad ansökte om dispens för att få ut muddermassor i havet här utanför Stockholm. Sedan drog Stockholms stad klokt nog tillbaka ansökan. Men då var det nog många som insåg att det här inte funkar. De vill inte ha de här skitiga muddermassorna i närheten och i sin skärgård, med de effekter som kan bli.

Herr talman! För att det här inte ska kunna fortsätta behövs det en förändring. Det behövs att dispenser från dumpningsförbudet ska vara undantag och inte, som i dag, regel.

Det finns ett begrepp i lagstiftningen i dag: olägenhet för miljön. Det är väldigt oklart vad det betyder. Här måste lagstiftningen förtydligas så att den faktiskt innefattar de ekologiska effekterna, risken för spridning och påverkan på lokala ekosystem. Vi måste också se över gränsvärden och hur man bedömer dem.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till vår reservation nummer 5, som handlar just om muddermassor. Det här är någonting som sprids från land till hav, och det kan få stora följder. Här har inte lagstiftningen hängt med. Ett förbud måste kunna vara ett förbud, och ett undantag ska vara just ett undantag och inte en regel.

Vi har också en reservation om vindkraft tillsammans med Socialdemokraterna och Centern. Vi vill att det kommunala vetot ska reformeras, så att det kan lämnas tidigare i tillståndsprocessen. Den frågan kommer förmodligen upp senare under våren, så jag lämnar den debatten här.

Vi har en väldigt aktuell fråga när det gäller torvbrytning. Torv används i dag i två syften – för produktion av el och fjärrvärme och som odlingsjord och jordförbättrare. Men torv som bränsle ger faktiskt ett större koldioxidutsläpp än både kol och olja. Det kanske man inte tror, men det är för att det tar så lång tid för torv att återbildas. Det räknas som ett fossilt bränsle.

Vi ser i dag att många av våra grannländer – Finland, Irland och Storbritannien – har börjat fasa ut och förbjuda torvproduktion. Finland har förbjudit detta. Man har i stället lagt stora beställningar i Sverige, där produktion pågår. Vi i Miljöpartiet vill att det här ska upphöra. Vi vill att man ska fasa ut torven och att man ska se till att det finns andra odlingsmedel. Vi vill att man ska se till att forskningen kommer igång och att man ska förbjuda öppning av nya torvtäkter. De som finns ska fasas ut.

Krav vid offentlig upphandling pratade vi om ganska nyligen. Vi vill det här fortfarande. Men jag tänkte använda mina sista minuter i anförandet till att prata om en annan miljöförorening som till exempel skulle kunna spridas via muddermassor, om vi ska försöka knyta ihop det. Det är just PFAS. PFAS är ett kemikaliekluster som de flesta nu börjar få koll på men som ändå är relativt nytt. Kallinge, en ort i Blekinge, var ett av de första exemplen i Sverige. Där blev människor faktiskt förgiftade. Det dröjde väldigt länge innan de fick hjälp, om de ens fick hjälp. De fick driva det här själva – det var en intresseorganisation – och de har gjort ett fantastiskt jobb.

Vi från Miljöpartiet vill att det ska finnas en lex Kallinge, en lag som gör att den enskilde har rättigheter i samband med giftkatastrofer. Innan det är klarlagt vem som är ansvarig – det kan gälla både dricksvatten och livsmedel – behöver den drabbade, den enskilde, få hjälp från staten. Det kan vara rättshjälp. Hur går man vidare? De flesta av oss – höll jag på att säga; jag får tala för mig själv – vet inte var man ska börja om man ska överklaga. Vilken instans är det? Man kanske behöver få hjälp att hitta andra om man ska göra en grupptalan. Det handlar också om hälsofrågor, provtagning och de delarna. Här behövs det någonting. Man kan inte vänta tills ansvarsfrågan är utredd, för då har den enskilde ofta redan gått på knäna.

Kallinge är inte den enda plats i Sverige där PFAS finns i dricksvattentäkter. Vi tror att det finns många problem framöver. Vi vet att det finns krutdurkar där ute med PFAS men också andra ämnen.

Det ska inte behöva vara tio år av enskilt arbete och hopp och förtvivlan. Det som har hänt Kallingeborna kan göra att vi faktiskt får till en rättighetslagstiftning för den enskilde så att man inte står ensam och hjälplös. Staten måste ta sitt ansvar.