Herr talman! Vi talar om riksdagens tillämpning av subsidiaritetsprincipen, det vill säga prövningen av huruvida beslut om ett förslag från EU ska fattas där eller om det hellre ska ske lokalt eller nationellt, närmare medborgarna och dem som berörs.

Sverige har under de senaste åren stuckit ut ganska ordentligt i dessa frågor, vilket även tidigare talare har funderat kring. Vi har i Sverige under en följd av år stått för flest så kallade motiverade yttranden av alla parlament i EU. Det är inte bara några fler utan många fler.

Konstitutionsutskottets slutsats är att vi tycker att det är olyckligt om bara några få europeiska parlament utnyttjar möjligheten att pröva enskilda förslag med avseende på subsidiaritetsprincipen. Den möjligheten måste ändå ses som en viktig kontrollfunktion för demokratin och för legitimiteten i EU:s beslutsfattande. Eller om man så vill: Det vore ur demokratisk synvinkel bättre om andra gjorde som vi snarare än tvärtom, det vill säga att vi anpassar oss.

Herr talman! Sedan december 2009 har riksdagen prövat om förslag till lagstiftning från EU strider mot subsidiaritetsprincipen; det sammanhänger med att det så kallade Lissabonfördraget trädde i kraft då. Då fick samtliga medlemsstaters parlament en skyldighet och en uppgift att säkerställa att subsidiaritetsprincipen efterlevs.

För svensk del blev ordningen då att det är riksdagens utskott som svarar för prövningen. Det är en systematik som i sig skapar återkommande tillfällen till granskning av de lagförslag som kommer från EU. Detta kan vara ett av flera skäl till att vi från Sverige lämnar så pass många yttranden jämfört med andra europeiska parlament. Observera dock att det handlar om ett av flera skäl; det är inte på något vis det enda.

En annan förklaring till vårt stora engagemang i subsidiaritetsfrågor är att vi, liksom för all del även andra parlament, kanske i större utsträckning ser subsidiaritetsprövningarna som ett sätt att också föra fram kritik och politik i stället för bara de rent juridiska övervägandena. Det skulle kunna tolkas som att nationella förhållanden ges för liten plats i EU:s lagförslag, men det kan naturligtvis också finnas andra skäl.

Herr talman! Vi behöver komma ihåg att Europeiska gemenskapen och sedermera Europeiska unionen har setts som exempel på en organisation med ett uppenbart demokratiskt underskott. Det finns de som framhåller detta underskott som avgörande för att EU-parlamentet tillskapades, med de första valen av parlamentsledamöter 1979. Även här, liksom relativt ofta inom nationalekonomin, förekommer förhoppningar om så kallade trickle-down-effekter, alltså i det här fallet att det nytillskapade Europaparlamentet i sig skulle bidra till legitimitet, demokrati och stöd på lokal och nationell nivå.

Jag har inga direkta åsikter om detta mer än en viss tveksamhet, precis som inför samma teori inom nationalekonomin. Däremot finns det en hel del stöd för tanken att beslut fattas bäst nära dem som besluten berör. De som är närmast en fråga är ofta de som har bäst information och ser de praktiska konsekvenserna av besluten. Man säger att det finns en strukturell informationsbrist på central nivå. Det gäller för all del även inom ett land eller en region, och det är inte direkt någon nyhet.

Beslut som fattas nära en själv tenderar att ha högre legitimitet, vilket kan öka acceptansen för impopulära beslut. Det finns också ett visst empiriskt stöd för att beslut blir mer effektiva och bättre anpassade till lokala förhållanden eller i subsidiaritetsfrågor till nationella förhållanden. Detta är inte minst viktigt i frågor som rör urfolk och minoriteter, till exempel när det gäller naturresurser. Jag tänker bland annat på gemensamma europeiska satsningar på sällsynta mineraler, där beslut om utvinning ibland fattas väldigt långt från dem som berörs av ingreppen.

Det finns förstås också områden där gemensamma beslut uppenbart är bättre och mer effektiva än lokala. Europeiska transporter – tågtrafik till kontinenten, för att nämna något – liksom konkurrensfrågor och klimatfrågor är exempel på sådana frågor. Att besluten sedan får anpassas nationellt och lokalt är delvis en annan sak.

Herr talman! Sammanfattningsvis och avslutningsvis: Svensk förvaltningstradition och uppbyggnaden med utskott som löpande och regelbundet genomför granskningarna bidrar till att det blir många yttranden. Den bakgrunden delar vi i viss mån med övriga nordiska länder, med Tyskland och Nederländerna och även med Schweiz och Norge, som ju valt att inte delta i unionen – kanske med detta som en del av förklaringen.

Allra sist, även om det låter en smula självcentrerat: Det vore antagligen bättre om fler gjorde som vi än tvärtom.

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottets anmälan lades till handlingarna.