Herr talman! Det nämns här att Sverige och regeringen skulle dra sig tillbaka. Det gör vi definitivt inte. Även efter den mindre justeringen av svenskt bistånd på 3 miljarder kommer vi att förbli ett av de länder på hela jordklotet som ger absolut mest i bistånd. Bara ett fåtal länder ger mer än Sverige.

Sedan har vi i många decennier – där bär båda våra partier skuld – byggt upp en vattenspridare, där vi inte har koll på organisationer. Vi har inte koll för att det är så många olika stöd som hela tiden betalas ut och otroligt många olika strategier. Denna vattenspridare ska nu bli tydligare vattenstrålar, och vi ska säkerställa att våra skattepengar, våra biståndsmedel, gör maximal nytta.

Det är därför vi fasar ut inte bara Afghanistanstrategin utan flera andra landstrategier. Vi konsoliderar, får bättre koll och vattnar där det växer. Just när det gäller utvecklingsbiståndet är det extra viktigt att vattna där det växer och förstärka en positiv utveckling med bistånd.

Vi lämnar inte Afghanistan ensamt, utan vi fortsätter att stötta civilbefolkningen med utbildning och med demokratiinsatser. Strategin för de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer omfattar närmare 1 miljard svenska kronor. Det finns alltså många tematiska strategier som kan kanalisera stöd till Afghanistan, men vi behöver färre strategier. Och vi måste vara där vi kan göra absolut störst nytta.

När vi pratar om att dra oss tillbaka och att Ryssland kan göra framsteg är det klart att vi har ett särskilt ansvar för vårt närområde: Ukraina, Moldavien och Armenien. Där ägnar sig Ryssland dagligen åt antingen direkta militära insatser som raketbeskjutning på ukrainskt territorium, där man har soldater, eller åt cyberattacker och valfusk, som vi har sett i Moldavien. Där kan och ska svenskt bistånd göra nytta.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.