Fru talman! Olle Thorell frågar sig och frågar regeringen: Vad är det för land vi vill vara? Jag tycker att det är en bra och fullt legitim fråga. Svaret på den frågan är självklart att vi ska vara ett land som står upp när våra vänner och våra grannar verkligen behöver oss. Vi gör det i fråga om Grönland och Danmark. Vi gör det också i fråga om Ukraina.

När man lyssnar på debatten låter det närmast som att det finns ett hemligt pengaträd, att Elisabeth Svantesson eller för den delen vi på UD skulle ha ett hemligt pengaträd som vi kan gå till. Ingenting behöver prioriteras. Vi kan göra alla saker samtidigt. Vi kan både anställa nya undersköterskor och poliser i Sverige och samtidigt öka biståndet till Ukraina och till världens alla biståndsmottagare.

Jag lovar Olle Thorell att om det hade funnits ett hemligt pengaträd hade jag bjudit in riksdagsledamot Thorell. Då hade vi kunnat sitta där tillsammans och fördela ut våra pengar. Men det finns inget hemligt pengaträd, utan det är regeringens och riksdagens uppgift att hela tiden prioritera.

Olle Thorell säger att vi inte ska ställa saker mot varandra. Det är allt vi gör hela tiden. Varenda gång vi tar fram en ny biståndsbudget och en ny statsbudget ställer man olika saker mot varandra.

Ska man öka biståndet till Ukraina kan man göra två saker. Det ena är att ta av andra länder. Det andra är att ta från den ordinarie statsbudgeten, höja skatterna och göra annat, som Socialdemokraterna vill. Det vill inte vi. Då finns det bara ett alternativ kvar, och det är att ta från andra länder.

I den biståndsbudget som vi har presenterat är det flera andra saker som vi värnar och prioriterar. Olle Thorell talar mycket om de allra fattigaste, de allra mest utsatta, på hela jordklotet. Det är just därför vi värnar det mycket omfattande humanitära arbetet.

Det gör vi just mot bakgrund av att vi har ett rekordantal konflikter runt om i världen, och de ser tyvärr inte ut att bli färre. Det är just för att USA har dragit sig tillbaka som det svenska humanitära biståndet behövs allra mest. Det handlar om matpaket, rent vatten och annat.

Det gäller SRHR och kvinnors och flickors situation. Är det någonting vi vet med republikanska presidenter är det att varje republikansk president egentligen sedan Ronald Reagan med kraft helt har skurit bort stödet som går just till de mest utsatta flickorna och kvinnorna. Det har skett trots att vi vet att en av de vanligaste dödsorsakerna i fattiga länder är just osäkra aborter. Det handlar också om brist på preventivmedel och liknande. Därför värnar vi även SRHR-arbetet. Om Sverige också drar sig tillbaka finns det inte så många andra länder kvar på jordklotet som tycker att just flickors och kvinnors situation är viktig. Vi behåller även ett mycket omfattande stöd till länder som Moldavien och Armenien, som också är utsatta för stor press från Ryssland.

Det handlar om utvecklingsbiståndet till en rad länder – utvecklingsbiståndet i de bilaterala strategierna. Sedan har vi flera andra strategier. I mitt senaste inlägg nämnde jag strategin för civilsamhällesorganisationer, som fortsatt får bedriva viktiga insatser i de här länderna och, för den delen, även i andra länder. Det finns även tematiska strategier som kan gå till organisationer som också gör viktiga insatser i just de här länderna.

Det här handlar dock om att vi inte har något pengaträd. Vi måste hålla i pengarna, och vi måste prioritera när det gäller vart resurserna ska gå. Jag tycker inte att det är orimligt att nästan 20 procent av vårt bistånd går till en granne och vän som verkligen behöver vår hjälp.