Fru talman! Jag frångår mitt manus helt och hållet och försöker att svara på biståndsministerns frågor.

Det här är viktigt. Det handlar om vad det är för land som Sverige vill vara. Vad är det för ambitioner vi har som ett av de drygt 190 länderna i världen? Vad vill vi lämna för fotavtryck i världen?

Ska vi bara se till vårt eget och vår närmaste region? Ska vi ställa de närmast oändliga behoven i världen hos de fattiga mot behov i välfärden och annat här i Sverige?

Vi har haft en lösning på det. Det är klart att vi inte kan lösa alla problem som finns i världen. Det är klart att vi inte kan vara överallt hela tiden och lösa alla problem. Därför har vi varit överens om att 1 procent av vårt välstånd är rimligt att avstå för att göra så mycket vi kan ute i världen.

Där var vi överens i svensk politik i 50 år ända tills Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och Moderaterna började dansa efter deras pipa. Nu finns det en åsiktsskillnad här. Ni vill inte att Sverige ska vara så generöst med sitt bistånd som vi andra sex partier vill. Det är väl bra att det blir uppenbart för väljarna.

Sedan målar Benjamin Dousa upp bilden att vi behöver skära i biståndet till de allra fattigaste länderna för att det behövs så mycket resurser till Ukraina. Men man hör aldrig någonsin en moderat säga: Varför sänker vi skatten så himla mycket för de allra rikaste? Skulle vi inte kunna använda de pengarna till att skicka ammunition till Ukraina? Varför lägger vi en massa miljoner på att göra plastpåsar billigare i mataffärerna? Kunde inte de pengarna göra större nytta i ett barnhem i Lviv i stället?

Det beror på vilka perspektiv man väljer att ha. Regeringen väljer att sätta de fattigaste i världen mot behoven i Ukraina. Vi ställer inte dessa mot varandra. Vi säger att Sverige ska kunna göra både och. Vi vill att Sverige ska avsätta 1 procent av vårt välstånd, en hundradel av våra samlade inkomster, till dem som är mindre lyckligt lottade. En stor kaka av det ska gå till Ukraina.

Det är klart att det behövs prioriteringar. Så har det varit också under socialdemokratisk regeringstid. Vi har stängt ambassader, och vi har avslutat strategier. Vi har lämnat länder och fokuserat bistånd på sektorer där Sverige gör större nytta än inom andra sektorer. Det är helt naturligt.

Det som vi tycker är fel är att man med en sådan cynisk precision lämnar de allra fattigaste och de allra mest utsatta. Man verkar tycka att det inte är någon idé eftersom det ändå inte växer där, och då kan man strunta i det.

Detta sker i en värld där Donald Trump, J.D. Vance och kompani i USA fullständigt slaktar biståndet. Det var 40 procent av världens humanitära bistånd som försvann på ett bräde när man lade ner USAID. Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Nederländerna, länder som tidigare har varit stora biståndsgivare, väljer att ge mindre.

Jag och vi socialdemokrater menar att det inte är ödesbestämt att Sverige måste haka på den negativa trenden. Det är inte av Gud givet eller av något öde bestämt att bistånd i världen måste minska. Vi tycker att Sverige ska vara en föregångare. Vi menar att det vore bra för Sverige ur alla möjliga aspekter om Sverige reste sig upp och var ett föregångsland på området.