Fru talman! Sist statsrådet och jag hade interpellationsdebatt var det på statsrådets födelsedag, som en liten present. Nu får statsrådet anledning att kliva ur mjukisarna, raka sig, ta på sig kostymen och komma tillbaka till vardagen i riksdagen för att debattera viktiga frågor. Det hedrar statsrådet att han utnyttjar sin föräldraledighet. Jag kan tycka att det är lite konstigt att man inte kan vara föräldraledig på riktigt utan även är minister hela tiden.

Med detta lagt åt sidan vill jag tacka statsrådet för svaret, men jag är förstås inte helt tillfreds med det. Statsrådet säger att det är en reformering, men det är en demontering. För första gången på 50 år har Sverige lämnat principen att avsätta 1 procent i bistånd. Man lämnar Tanzania, Zimbabwe, Liberia, Bolivia och Moçambique, några av världens mest fattiga och utsatta länder.

Man använder Ukraina som en ursäkt för att kanalisera om gigantiska resurser. Ukraina får snart mer bistånd än hela Afrika sammanlagt. Det är klart att vi ska stötta Ukraina på alla sätt – militärt, ekonomiskt, politiskt och humanitärt. En stor del av biståndsbudgeten behöver gå dit, men inte till varje pris. Som ministern säger har det ett pris att överge dessa länder. Det har ett pris för de kvinnor som inte längre får tillgång till mödrahälsovård. Det kan också vara fråga om civilsamhällesorganisationer som jobbar med att utveckla jordbruksmetoder och få till företagsamhet, så att man kan försörja sig själv. Det är oerhört många viktiga och angelägna projekt som drabbas hårt i de här svårt utsatta länderna.

När Sverige lämnar dessa länder fylls vakuumet av andra. Det är ett säkerhetspolitiskt faktum: När Sverige vänder ryggen och stirrar lite mer i sin egen navel än ut över horisonten kommer andra länder och fyller vakuumet – Gulfländerna, Ryssland och Kina. Inte minst i Afrika ser vi hur detta händer, och det är inte i Sveriges intresse.

Ministern brukar säga att Ukraina är den viktigaste säkerhets- och utrikespolitiska prioriteringen, och det är sant. Men det betyder inte att det är den enda. Man måste kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Man måste kunna prioritera säkerhetshot på olika plan, alltifrån hur klimatförändringarna påverkar säkerheten till hur konflikter och krig i fattiga länder i Afrika skapar migrationsströmmar och radikalisering som i sin tur påverkar svensk säkerhet. Putins vanvettiga krig i Ukraina är inte det enda säkerhetshotet mot Sverige.

Vi socialdemokrater tycker att det är ett strategiskt felaktigt val av regeringen att vända de allra fattigaste länderna ryggen. Det är det man gör med nästan kirurgisk precision i och med omfokuseringen. Biståndsmedlen går från de allra fattigaste länderna till lägre medelinkomstländer där det finns möjlighet för svenska företag att tjäna en hacka. Det tycker vi inte är rimligt. Vi ska inte bara vattna där det redan spirar och gror, utan vi ska vara där det behövs som allra mest.