Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret.

Listan över kommande propositioner kom ju nu i veckan. Jag får erkänna att jag återigen blev besviken när det inte heller i år fanns med något om en reviderad pliktlagstiftning.

Pliktlagstiftning innebär ju att förlag, tryckerier och andra utgivare är skyldiga att leverera exemplar av tryckt och digitalt material och att materialet ska bevaras som en del av det nationella kulturarvet. Kungliga biblioteket, vårt nationalbibliotek, är mottagare av detta samt vissa universitetsbibliotek som får leveranser av tryckt material.

Syftet är att säkerställa att det som publiceras i samhället inte går förlorat och att möjliggöra forskning och kunskapsuppbyggnad. Yttrandefriheten och offentligheten värnas också genom att materialet bevaras långsiktigt.

Nuvarande pliktlagstiftning är från 1993, och det finns också en tillkommande lag om pliktexemplar av elektroniskt material från 2012. Normalt sett är detta inte alls någon föråldrad lagstiftning. Men just i detta fall är lagstiftningen väldigt omodern och helt oanpassad till den digitala utveckling som skett och till det ständigt förändrade medielandskapet, och så har det varit ett bra tag.

Den mediala utvecklingen och de stora förändringarna i hur publicering sker ledde fram till direktiv för en utredning med uppdraget att få fram en ny och ändamålsenlig lagstiftning 2019. Dessförinnan hade Kungliga biblioteket av dåvarande regering fått i uppdrag att göra en utredning, som sedan utmynnade i en rapport som hette Plikten under lupp, där KB varnade för vad som händer om det insamlade materialet inte håller måttet.

Sedan kom då den beställda utredningen Papper, poddar och … Pliktmateriallagstiftning för ett tryggat källmaterial 2021, alltså för snart fem år sedan. Man lämnade där ett gediget förslag på hur pliktinsamlingen av material kan utformas så att den blir medie, teknik- och formatoberoende.

Man kan väl kort säga att förslaget innebär en rejäl utvidgning när det gäller vad som ska samlas in, bevaras och tillgängliggöras som pliktexemplar. Pliktutredningen föreslår också att pliktlagstiftningens syfte ska framgå av lagens inledande bestämmelse.

Kungliga biblioteket är hela Sveriges nationalbibliotek och har samlingar som sträcker sig mer än tusen år bakåt i tiden och växer för varje dag. Man samlar in, bevarar och tillgängliggör allt som ges ut i Sverige – från handskrifter, böcker och tidningar till musik, tv-program och bilder.

Uppgiften för KB är att samla in och bevara i princip allt som publicerats i landet varenda dag utifrån gällande lagstiftning. Som tidigare sagts är denna lagstiftning sedan många år tillbaka omodern och orsakar stora kostnader och mycket arbetstid för myndigheten, som löpande måste digitalisera nya dagstidningar som i stället skulle kunna samlas in i digital form från leverantören. Kungliga biblioteket måste lägga väldigt mycket tid på att tolka den lagstiftning som finns. Det kostar många extra miljoner.

Ett annat och kanske större problem är att myndighetens uppgift att stödja forskning inte heller kan upprätthållas om man med den aktuella pliktlagstiftningen inte ges möjlighet att samla in relevanta medieformer. Det är allvarligt för demokratin.

Jag har sagt det tidigare, och jag säger det nu: Det känns fattigt att det inte finns några visioner om arbetets fortskridande. Lagstiftning ska naturligtvis inte vara något hafsverk, men rimligen måste det finnas någon plan för arbetets fortskridande.

Jag vill fråga statsrådet: Finns det någon plan för när ett förslag ska komma om en ny och ändamålsenlig pliktlagstiftning?