Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Det innehöll inte svar på mina frågor, så jag överlåter åt kollegorna här att kommentera det.

Jag går vidare och återkommer kanske till de frågor jag ställde inledningsvis. Nu vill jag prata om någonting som fanns med i granskningen av Sverige och som tidigare inte har funnits på detta tydliga sätt, nämligen ett barnperspektiv.

I höstas hade riksdagens nätverk för mänskliga rättigheter i Sverige ett möte. Vi fick dragningar av olika organisationer som hade arbetat med rapporter inför granskningen. Bland andra deltog Rädda Barnens ungdomsförbund. Många av oss som var där blev nog berörda av citaten från barn i deras rapport, som jag rekommenderar för läsning om ministern inte redan har läst den. Bland annat fanns ett citat från ett barn som menade att alla har minst en rasistisk lärare. Ett annat barn konstaterade att rasism blir till vardag när de med makt inte reagerar.

Kommittén skriver i sin granskning, i avsnittet om barns situation, bland annat att man oroar sig över rapporter om rasdiskriminering och hatbrott som drabbar barn i Sverige, också i skolan, och att hanteringen av dessa attacker inte är tillfredsställande. Här, och genomgående i rapporten, nämns särskilt muslimska och romska barn, barn med ursprung i Afrika eller Asien och barn som är samer. Kommittén nämner också i det här sammanhanget visitationszonerna och hur de drabbar barn ur vissa specifika grupper.

Även här finns ett gäng rekommendationer till Sverige med anledning av iakttagelserna. Bland annat uppmanar man Sverige att säkerställa att diskrimineringslagen verkligen tillämpas effektivt i skolan och att de som utsätts för diskriminering kan få upprättelse. Det behöver också vidtas ytterligare åtgärder för att Sverige ska få bukt med diskriminering, hets och hatbrott i skolan. Kommittén har fått rapporter om att detta är något som elever från de nämnda grupperna utsätts för både av andra elever och av lärare.

Kommittén vill se ett system där barn som utsätts för diskriminering och hatbrott, och deras föräldrar, lätt kan rapportera det. Det här systemet ska vara barnvänligt.

Kommittén vill också att Sverige ska samla in information om klagomål om rasdiskriminering och hatbrott i skolor och redovisa det i nästa rapport till kommittén. Statistiken ska innehålla information om etnicitet, ålder, religion och så vidare samt information om vad som gjordes efter det att brotten rapporterades in. Hur utreddes de? Vad ledde det till? Hur fick offren upprättelse? Här är kommittén inne på det som vi brukar kalla jämlikhetsdata. Det vore intressant att höra en kommentar till detta.

Kommittén rekommenderar också Sverige att utveckla och implementera obligatorisk utbildning för lärare och skolpersonal för att motverka diskriminering och hatbrott. Man vill förstås också att Sverige ska se över lagstiftningen om visitationszonerna.

Med anledning av alla dessa rekommendationer vill jag fråga ministern hur planerna ser ut för att vidta åtgärder också på barnens och skolans område i enlighet med rekommendationerna.

Det vore intressant att få veta hur regeringen kommer att gå till väga för att inkludera barn i arbetet mot rasism. Det här är generella kommentarer av den typ som denna och andra FN-kommittéer ofta kommer med. Involveringen av berörda grupper är för dålig; det gäller också gruppen barn. Att lyssna på barns vittnesmål kan vara ett sätt att säkerställa att åtgärder som man har vidtagit faktiskt har fått effekt.

Jag påminner avslutningsvis om några av de andra frågorna, om MR-granskning av Tidöavtalet och vad som händer med förändringen av diskrimineringslagstiftningen.