Herr talman! Tack till ministern för svaret!

I dag befinner sig många muslimer och afrosvenskar i en särskilt utsatt position. Islamofobi och afrofobi har gjort det mycket svårare för dessa grupper att leva i Sverige nu än för bara några år sedan. Hatbrotten ligger kvar på en oroande hög nivå – över 6 400 anmälda hatbrott på ett år, varav 20 procent med afrofobiska motiv. Eftersom utredningarna oftast läggs ned är det i dag i princip riskfritt att begå den typen av brott. Samtidigt vittnar allt fler om vardagsrasism i skolan, på bussen, i affären och på arbetsplatsen. Hot och hat har blivit vanligt, och många av oss märker av en normalisering av rasistiska uttryck som tidigare var helt oacceptabla.

I december förra året offentliggjorde FN:s kommitté mot rasdiskriminering sina slutsatser efter granskningen av hur Sverige lever upp till FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. FN-organet riktar allvarlig kritik mot Sveriges bristande arbete mot rasism, hatbrott och strukturell diskriminering. Särskilt uppmärksammas situationen för etniska och religiösa minoriteter, däribland muslimer och personer med afrikanskt ursprung. FN:s kommitté konstaterar att dessa grupper utsätts för återkommande diskriminering inom bland annat arbetsmarknaden, utbildningen, bostadsmarknaden och hälso- och sjukvården.

FN:s kommitté konstaterar att dessa minoritetsgrupper också utsätts för ett högt antal hatbrott och rasistisk hatretorik även från offentliga personer. FN-kommittén pekar bland annat på låg uppklaringsgrad för hatbrott och bristande identifiering av rasistiska motiv. Kommittén pekar även på omfattande islamofobi och afrofobi samt strukturell diskriminering av afrosvenskar, vilket påverkar deras liv väldigt negativt.

Vidare konstaterar FN-organet att Sverige tillåter hatretorik från offentliga personer, ofta högt uppsatta politiker, och att de diskriminerade grupperna inte involveras i beslut som handlar om dem.

Sverige har tagit fram flera handlingsplaner mot rasism och hatbrott, men vi väntar fortfarande på att regeringen ska verkställa dem. Muslimska och afrosvenska grupper vittnar om att situationen försämras under denna väntan. Många berättar att de inte längre känner sig välkomna i sitt eget land, vilket är djupt oroande och helt oacceptabelt i ett demokratiskt samhälle, som Sverige ska vara.

Herr talman! Jag vill fråga ansvarig minister: Vilka konkreta åtgärder avser regeringen att vidta, och när, för att muslimska och afrosvenska minoriteter ska känna sig hemma i sitt eget land?