Fru talman! Låt mig först säga att jag vet att Gudrun Nordborg har en omfattande erfarenhet av både denna problematik och andra närliggande frågor. Jag har stor respekt för det. Det ledamoten har att säga är initierat och väl underbyggt.

Jag är också medveten om riskerna med att ta itu med problem lite mer stokastiskt i stället för att arbeta långsiktigt och strukturellt. Vi försöker också ta med oss den insikten i vårt sätt att leda problematiken genom att ha krav på återkommande återrapportering i regleringsbrev och att ha regeringsuppdrag som riktar sig till flera olika aktörer och sträcker sig över längre tid. Där är behovet av att investera strukturellt och långsiktigt i frågorna så att säga själva utgångspunkten.

Jag kvitterar gärna detta och underskattar inte heller svårigheten att åstadkomma det. Jag inser också att det har tagits många initiativ under årens lopp. Men detta är alltså den ansats vi har när vi nu angriper den här problematiken. Det genomsyrar också den utredning som jag nämnde och som jag fick före jul, som ju tar sikte just på människohandelsfrågorna.

Låt mig också kvittera en väldigt viktig insikt om att detta ofta är en del av den organiserade brottsligheten. Det kan uppträda på flera olika och i alla avseenden väldigt cyniska och utnyttjande sätt – alltifrån att kvinnor, flickor och flickvänner kan användas som betalningsmedel i olika transaktioner mellan gäng eller inom gäng till den mer storskaliga människohandel som innefattar prostitution och annat.

Jag är glad över att vi nu har utbytt erfarenheter och listat en lång rad åtgärder som nu är på gång i relation till denna problematik: regeringsuppdrag, styrning i förhållande till myndigheterna, straffskärpningar som är på ingång, ny handlingsplan med finansiering och så vidare.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.