Herr talman! Vi hör i debatten att Socialdemokraterna fortsatt vägrar ta ansvar för att man använder resurser, skattemedel, för att utreda huruvida man ska förbjuda uranbrytning i alunskiffer och sedan landar i att man inte ska förbjuda det. Man ska fortsatt tillåta svenska gruvbolag att ansöka om att driva gruvor i alunskiffer. Man ska inte göra som Miljöpartiet faktiskt antydde att man borde göra, och som det partiet ville göra i regering. Socialdemokraterna valde att köra över dem i den här frågan och ta fajten för brytning av alunskiffer. Nu står man här och beklagar sig över den oro som man själv har föranlett genom att inte gå vidare med ett förbud mot brytning i alunskiffer.

Man gör detta, herr talman, genom att kidnappa regeringens hållning i uranfrågan. Det är här det blir lite komplext. Det regeringen har gjort är att lägga fram förslag som handlar om att inte särbehandla just uran som mineral.

Den gruvnäring som bedrivs i Sverige i dag innebär att man bryter uran men inte får ta vara på det. Man måste hantera det som avfall. Detta, menar jag, ökar miljöriskerna. Vad händer med det uran som man inte använder på ett produktivt, nyttigt sätt, exempelvis för att göra det till en resurs för den svenska eller europeiska kärnkraften och sälja det? I stället ska det på grund av den rödgröna regeringen hanteras som avfall, med de kostnader det medför, som gör att gruvnäringen generellt får en sämre lönsamhet och konkurreras ut av Kina, Kazakstan, Kanada, Australien och andra länder, som inte har sådan här absurd, särbehandlande lagstiftning.

Det uran som bryts i Sverige i dag måste hanteras som avfall när man råkar hitta det. Det tycker jag är resursslöseri, och därför lägger regeringen fram lagar som innebär att vi ska kunna ta hand om uranet i Sverige, med starkt miljöskydd och med stort ansvar.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.