Herr talman! Jag tackar klimatministern för svaret på interpellationen och för att vi ska ha detta samtal om denna viktiga fråga.

Uranbrytning och brytning för andra metaller i alunskiffer är en fråga som måste tas på allvar. I och runt Oviken finns en oro över detta, och det pågår en stor debatt om det som händer nationellt.

Min interpellation är förstås av mer principiell karaktär. Den gäller regeringens syn på att uranbrytning kan ske i Oviken, inte huruvida det är beslutat att ske i Oviken. Många oroar sig för att det kommer att bli gruvbrytning där, och då även av uran. Oron beror på att forskningen visar att det kan bli stora klimatutsläpp. Forskare från SLU har visat att vi riskerar utsläpp av cirka 20 miljoner ton koldioxid under elva års tid. Det är lika stort som utsläppen från vägtrafiken under ett år. Det är därför svårt att förstå hur motivationen för den typen av brytning finns där. Hur kan vi vilja släppa ut så mycket i syfte att minska utsläppen? Det skulle i så fall vara en av Sveriges största utsläppskällor.

Klimatministern hävdar att detta inte spelar någon roll eftersom utsläppen ingår i ETS-systemet, men så kan vi inte räkna. Vi måste ändå ta ansvar för att inte skapa nya stora utsläppskällor i dag när vi vet hur bråttom det är att driva på att ETS-systemet minskar utsläppen och att klara våra svenska mål.

I den andra delen av ministerns svar framgick att det finns lämplighetskrav som företag och riskkapitalister ska stå för. Stora utländska företag ska när de bryter i känslig mark i Sverige lova att de klarar lämplighetskraven.

Det är lite som att – ursäkta mig – fråga räven om att vakta fåren. De här företagen kommer ju absolut inte att säga att de är olämpliga. I debatten har detta kritiserats. Man har sagt att väldigt många företag skulle hävda att de är lämpliga och att det alltid finns någon att hänvisa till som skulle kunna sköta det hela rent tekniskt. Forskningen är dock väldigt tydlig med att det i dag inte finns ett miljösäkert sätt att utvinna i den här känsliga bergarten.

Jag vill därför återigen fråga statsrådet: Har statsrådet haft kännedom om att en eventuell brytning av uran men också andra mineral skulle kunna leda till utsläpp av denna storleksordning? Visste klimatministern detta?