Herr talman! Statsrådets svar bygger på en tydlig premiss: att antalet tillsynsärenden inte kommer att öka nämnvärt. Men det är just denna premiss som de tunga remissinstanserna ifrågasätter.
Kommunerna, som ytterst ansvarar för tillsynen, beskriver en annan verklighet än statsrådet. De menar att tillsyn i efterhand är mer resurskrävande än förprövning. Det kräver utredning, platsbesök och ibland rättsliga processer när fel redan har begåtts.
Häromdagen, herr talman, satt jag med några bekanta. En av dem berättade för mig: Nu ska jag äntligen få bygga ut mitt garage! Då frågade jag: Varför? Jo, nu behöver jag inte längre söka bygglov, svarade han.
Den här personen hade tidigare fått avslag på grund av att bygget skulle gå ut en meter eller något sådant på prickmark. Nu skulle han dock få bygga eftersom man inte längre behöver söka bygglov.
Då sa jag: Det stämmer inte. Alla regler är precis likadana som tidigare. Däremot kan du få tillsyn. Annars riskerar du både att få vite och att få riva det garage som du har byggt.
Detta visar på kärnan i problemet. Reformen förändrar inte regelverket. Den förändrar vem som bär risken.
Det handlar därför inte bara om kommunernas ekonomi. Det handlar också om den enskilda personens ekonomi. När kontrollerna görs först i efterhand ökar risken att människor gör fel utan att förstå det. Konsekvenserna kan bli mycket kostsamma, faktiskt förödande för vissa.
Statsrådet hänvisar till möjligheten att frivilligt söka bygglov. Men just de tillsynsärenden som oroar kommunerna uppstår när människor inte inser att de borde ha sökt lov eller gjort en anmälan. Det är därför förprövningen finns.
Det jag saknar i statsrådets svar är följande besked: Vad gör regeringen om tillsynsbehoven inte visar sig vara marginella? Hur ska reformen följas upp? Och finns det någon beredskap att justera finansieringen för kommunerna om detta visar sig vara något väldigt stort?
Att man genomför en så här omfattande reform utan att ta höjd för dessa frågor är för mig väldigt svårt att förstå. Ska man lämna kommunerna och de enskilda ensamma med den risken? Eller är regeringen och statsrådet beredda att titta på konsekvenserna och se vad som skulle kunna göras om de blir stora?