Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Interpellationen handlar inte om huruvida bygglovsregler ska förenklas eller inte. Den handlar om ansvar, om finansiering och om skillnaden mellan regeringens antaganden och kommunernas verklighet.

Bakgrunden till min fråga är konkret. I tidningen Villaägaren redovisas att Örebro kommun, min hemkommun, räknar med ökade tillsynskostnader på mellan 1 ½ och 2 miljoner kronor per år. Tidningen skriver: ”Villaägaren har upprepade gånger sökt ansvarigt departement för att få svar på hur regeringen tänkt sig att en ökad tillsyn ska finansieras, men de har tyvärr inte återkommit.”

Det är därför jag ställde frågan om det ekonomiska ansvaret. Ministern beskriver reformen som den största på 15 år. Den sägs minska administrativa kostnader och öka friheten för den enskilde. Men nästan samtliga tunga remissinstanser pekar på samma sak: När förhandsprövningen tas bort flyttas kontrollen till att ske i efterhand. Det innebär mer tillsyn, mer rådgivning och fler ingripanden när fel redan har begåtts.

Detta är inte min personliga åsikt, utan det är slutsatser från kommuner, länsstyrelser, mark- och miljödomstolar, Sveriges Arkitekter, Villaägarna, Bostadsrätterna, KTH, Skatteverket och så vidare. Det blir alltså mer rådgivning och fler ingripanden. Det är svårt att hitta ett bredare samförstånd i remisskritik än just i denna fråga.

Statsrådet avfärdar dock den samlade bilden och menar att tillsynen endast kommer att öka marginellt. Det är ett påstående, men det redovisas inga beräkningar, det finns ingen konsekvensanalys och det finns inga besked om vad som händer om verkligheten blir en annan.

Här uppstår kärnproblematiken: Tillsynen får inte avgiftsfinansieras. Kommunerna säger att arbetsbördan inte minskar utan förändras från förebyggande arbete till reaktiv tillsyn.

I praktiken innebär detta att staten fattar beslut medan kommunerna får bära kostnaden. När kommunerna inte kompenseras återstår bara tre alternativ: höjd skatt, neddragningar i annan verksamhet eller helt enkelt minskad tillsyn.

Statsrådet hänvisar i sitt svar till Boverkets vägledning och antagandet att fastighetsägare agerar ansvarsfullt. Men vägledning ersätter inte personal, och lagstiftning kan inte bygga på förhoppningar om att alla alltid gör rätt.

Min fråga till statsrådet kvarstår därför: Var finns statens ansvar för de ekonomiska konsekvenser som denna reform riskerar att få för kommunerna?