Herr talman! Tack till ministern!

Jag lyssnar noga. Jag förstår ministerns reaktion. Men min andra fråga var: Har ministern eller regeringen gjort någonting efter den 9 december?

Jag vänder mig mot beskrivningen att det gäller några akutsjukhus i Stockholmsregionen. Låt oss vända på det. Det är här det bor så många människor att vi har så många akutsjukhus.

Vi kan analogt jämföra med andra regioner som kanske har betydligt färre akutsjukhus. Det är för att det är färre som bor där. Det kan vara samma problem som jag är ute efter.

Återigen: Jag skulle gärna vilja höra om ministern eller regeringen har gjort något efter den 9 december. Jag upplever fortfarande att läget är riktigt allvarligt.

Jag upplever fortfarande att det finns en glipa mellan politisk ambition och det politiskt mer abstrakta arbetet och facit. Vad hände den 9 december? Vi kan inte vara nöjda med det.

Det handlar om sex av sju akutsjukhus. Vi har flera skildringar av hur personalen har slagit knut på sig själv. Det är därför vi står här i dag. Detta är före kris och före krig. Det handlar om akutsjukhus där varje sekund kan påverka människoöden.

Avslutningsvis vill jag säga att när telefonin fallerar och nätet ligger nere på akutsjukhus är det ytterst liv och hälsa som vi talar om. Det är inte teknik.