Fru talman! Jag tackar Clara Aranda för denna viktiga diskussion.

Jag tror att flera saker är helt nödvändiga. Den första är att bygga ut kapaciteten i psykiatrin så att det finns tillräckliga resurser, tillräckligt med platser och tillräckligt med utrymme att bedriva en bra psykiatrisk vård. Det är därför regeringen i samverkan med Sverigedemokraterna tillskjuter mycket stora resurser till både barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin. Jag ser med oro på att kapaciteteten inom dessa verksamheter inte är tillräckligt bra, vilket jag tror kan gå ut över kvaliteten i vården genom exempelvis för korta vårdtider. Men det medför också andra risker.

Med detta sagt behöver vården bedrivas på ett bra sätt. En anledning till att jag och regeringen har fattat beslut om Ivos omfattande tillsynsuppdrag är just vittnesmål och tidigare granskning av rapporter som visar att det finns brister som behöver uppmärksammas och åtgärdas.

Man behöver arbeta på ett mer systematiskt sätt för att komma till rätta med dessa problem, och jag tänker särskilt på Socialstyrelsens pågående arbete med nationella riktlinjer för den barn- och ungdomspsykiatriska heldygnsvården och stödet till regionerna när det gäller uppföljning. Det är viktigt att göra detta också på verksamhetsnivå. Nu arbetar man också med att ta fram ett nationellt utbildningskoncept och kompetensmål avseende psykiatrisk heldygnsvård och tvångsvård, och man genomför insatser för att minska behovet av just tvångsåtgärder genom stöd till regionerna. Jag är övertygad om att detta kommer att bidra till en förbättrad vård.

Det är mycket angeläget att utveckla vården och ta del av den kunskap som finns för att undvika den här typen av situationer. Samtidigt kan vi konstatera att den utredning som låg till grund för den förändrade lagstiftningen 2020 inte helt ville utesluta tvångsåtgärder eftersom man såg att de kan ha en roll att spela i livräddande syfte och att de referensgrupper som var kopplade till utredningen inte ville göra det. Detta behöver man också ha med sig.

Vi är helt överens i den del som handlar om att vi tillsynsmässigt måste jobba mycket mer systematiskt och aktivt för att tvångsåtgärder bara ska användas när det är absolut nödvändigt, inte på några andra grunder eller i några andra former eller sammanhang. Som interpellanten pekade på medför åtgärderna i sig risker för patienten.