Fru talman! Det arbete som pågår är bra, och det görs viktiga insatser. Men låt mig påminna om att FN:s barnrättskommitté har rekommenderat Sverige att helt förbjuda fastspänning med bälte och avskiljning av just barn. Barnombudsmannen har tidigare instämt i denna bedömning och menar att dessa åtgärder strider mot barnkonventionen, och denna uppfattning ställer sig Sverigedemokraterna bakom.

Trots FN:s rekommendation används dessa kontroversiella tvångsåtgärder fortfarande inom svensk barn- och ungdomspsykiatri. Bältesläggning är en av de mest ingripande tvångsåtgärder som finns. För barn och unga kan denna åtgärd vara djupt traumatisk och medföra långvariga konsekvenser.

Som jag nämnde tidigare har Sverigedemokraterna uppfattningen att detta ska fasas ut och har under lång tid drivit på för att så ska ske. Fokus är särskilt på patienter under 18 år. Samtidigt som detta sker vill vi att man implementerar nya arbetssätt och tillför resurser. Detta är inget isolerat ställningstagande utan en del av ett bredare arbete för att förbättra den psykiatriska vården, vilket vi menar kommer att minska behovet av tvång, stärka rättssäkerheten och säkerställa att svårt sjuka patienter behandlas på ett etiskt och patientsäkert sätt, vilket inte är fallet i dag när man använder sig av tvångsåtgärder på detta sätt.

Sammanfattningsvis visar denna interpellationsdebatt varför det fortsatt finns behov av att driva på för ytterligare åtgärder inom den psykiatriska tvångsvården av barn och unga. Detta ligger också i linje med den kritik och de rekommendationer som ges av både tillsynsmyndigheter och flera remissinstanser.

Låt mig ge ett konkret exempel från min hemstad Norrköping som visar varför frågan är så aktuell. I somras vittnade både personal och patienter i psykiatrin där om allvarliga kränkningar och övergrepp. På en avdelning skulle patienter underordna sig genom tvång. Vittnesmål från patienter visade att tvångsåtgärder användes som bestraffning när man inte lydde personalen. Det framkommer tydligt att mycket beror på vilken personal som arbetar. Patienter har fått helt olika behandling beroende på vem som är på plats, vilket visar att vården inte alltid präglas av konsekvens, rättssäkerhet eller barnets bästa.

Det är fullständigt oacceptabelt att tvångsåtgärder i vissa fall används som bestraffning eller på ett sätt som kan beskrivas som maktmissbruk. Det gör att åtgärder som bältesläggning inte kan anses som säkra även om lagstiftningen tillåter dem. Att detta får fortgå är både djupt problematiskt och oroväckande. Barn och unga ska aldrig behöva riskera trauma som en följd av godtyckliga beslut eller okunskap.

Lagändringarna 2020 var ett steg i rätt riktning eftersom de innebar tydligare regler, kortare tidsgränser, ökade krav på dokumentation och stärkt tillsyn. Men verkligheten på golvet visar att detta inte räcker. Om personalens individuella agerande avgör hur tvång används och om tvångsåtgärder missbrukas spelar det ingen roll hur strikt lagtexten är, för patienten är fortfarande utsatt.

Fru talman! Jag vill gärna veta hur statsrådet ser på de allvarliga brister som jag har beskrivit och som förekommer inom den psykiatriska vården i Norrköping men även i andra delar av landet.