Fru talman! Jag delar interpellantens syn att det inte fungerar tillräckligt väl och inte har blivit tillräckligt bra. De åtgärder som kan genomföras ska genomföras när det är motiverat, inte annars, och det är motiverat när det är extrema förhållanden och man behöver vidta åtgärder för att skydda liv och hälsa, dock väl medveten om att åtgärderna i sig har de negativa konsekvenser som interpellanten tydligt pekar på.

Jag vill peka på några saker som vi har gjort och gör. För bara några månader sedan gav vi Ivo det mest omfattande tillsynsuppdraget någonsin riktat mot just den psykiatriska vården och de olika verksamheter som jobbar med psykisk hälsa och suicidprevention, med särskild inriktning inte minst på sluten psykiatrisk vård och tvångsvård. Skälen är det vi har sett i tidigare genomgångar, det vill säga att tvångsåtgärder genomförs utan lagstöd och tillräcklig dokumentation och uppföljning på det sätt interpellanten pekar på.

Jag skulle vilja peka på viktiga saker i det uppdrag vi har gett Ivo. Det handlar dels om resurser för att kunna göra detta på ett bra sätt, dels om att återföra kunskap till verksamheterna om hur de ska göra. Att inte bara klanka ned på och påpeka fel utan att också jobba med hur man kan förbättra för att undvika att detta händer i framtiden är angeläget.

Nu finns bättre möjlighet att göra detta, för vi har också gett Statens beredning för medicinsk och social utvärdering i uppdrag att ta fram det bästa kunskapsunderlaget för hur man kan jobba med alternativa metoder för att så långt som möjligt undvika tvångsåtgärder. Denna rapport har nu presenterats, och den är viktig för Ivo men också för Socialstyrelsen i de riktlinjer man nu arbetar med för den psykiatriska heldygnsvården.

Här finns alltså ny kunskap som behöver spridas, och regionerna behöver förstås ta sitt ansvar och ta in denna i sina verksamheter.

Det kom en intressant studie som visserligen inte handlade specifikt om barn och unga men som visade hur många i Sverige som har sin första kontakt med den specialiserade psykiatrin under tvång och hur mycket detta skilde sig åt mellan olika regioner. Det är givetvis ett underbetyg att så många i vissa regioner debuterar i psykiatrin under tvång och att man inte på andra sätt och i ett tidigare skede har kunnat fånga upp personer som mår dåligt. De regioner som inte kom så väl ut i denna granskning behöver se hur man kan förändra sitt arbetssätt och sina metoder för att undvika tvångsvård.

Ibland är tvångsvård nödvändig för att rädda liv och hälsa för de aktuella personerna men också för att dessa har en potential att skada andra personer. Men vi vet också att tvångsvård i sig och de åtgärder interpellanten pekar på kan leda till försämrat mående, och därför behöver man vara mycket noggrann i detta arbete.

Jag är därför glad över de initiativ vi har fått på plats, och jag är övertygad om att de kommer att göra skillnad.