Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret på min interpellation.

Det är väldigt glädjande att regeringen och ministern arbetar så engagerat och målinriktat med frågor som rör psykisk hälsa och suicidprevention. Jag känner mig trygg med att de här frågorna tas på allvar.

Med det sagt vill jag göra en tillbakablick. Det har nu gått mer än fem år sedan lagstiftningen om tvångsåtgärder inom den psykiatriska tvångsvården för barn och unga skärptes. Syftet var att stärka skyddet för barn, begränsa användningen av tvång och säkerställa att barnrättsperspektivet skulle få ett tydligare genomslag i vården.

Trots detta kan vi i dag konstatera att utvecklingen inte går i den riktning som var avsedd. Barn och unga som vårdas med tvång är en av samhällets mest utsatta grupper. De har mycket små möjligheter att påverka sin situation eller hävda sina rättigheter, och just därför ställs särskilt höga krav på rättssäkerhet, kunskap och respekt för barnets bästa. Ändå visar både tillsyn och rapporter att dessa krav ofta inte uppfylls.

Inspektionen för vård och omsorg har inom ramen för sitt regeringsuppdrag pekat på allvarliga och återkommande brister i den psykiatriska tvångsvården. Tvångsåtgärder genomförs utan tydligt lagstöd, utan korrekt dokumentation och ibland utan tillräcklig kunskap om vad som faktiskt utgör en tvångsåtgärd. Patienter informeras inte alltid om rätten till uppföljningssamtal efter genomförda åtgärder, trots att dessa samtal är viktiga för att bearbeta det som ofta är en djupt traumatisk upplevelse.

Fru talman! Under 2023 genomförde Ivo en nationell tillsyn av barn och ungdomspsykiatrisk tvångsvård. Av 26 granskade verksamheter hade 21 brister. I elva fall var bristerna så allvarliga att vårdgivarna krävdes på åtgärdsplaner. Det här är siffror som tydligt visar att problemen är strukturella och inte enskilda undantag.

Rapporten visar också att risken för återkommande tvångsvård och suicid är förhöjd i denna grupp, att unga kvinnor är kraftigt överrepresenterade och att det – föga förvånande – finns stora regionala skillnader i hur tvångsvård används.

Regeringen har vidtagit viktiga åtgärder, bland annat genom uppdrag till Socialstyrelsen. Mot bakgrund av de allvarliga brister som fortsatt konstateras menar mitt parti dock att mer behöver göras.

En anledning till att jag ställt den här interpellationen är det faktum att Ivos tillsyn och Socialstyrelsens senaste rapport pekar på ett system där tvångsåtgärder fortfarande används på ett sätt som riskerar att skada barn och unga och där barnrättsperspektivet inte får fullt genomslag.

När regeländringarna infördes 2020 var syftet att stärka skyddet och rättssäkerheten för barn och unga i den psykiatriska tvångsvården. Det skulle ske genom tydligare särreglering, begränsningar av hur länge tvångsåtgärder får pågå, ökade krav på dokumentation samt uppföljning och stärkt tillsyn. Sverigedemokraterna välkomnade dessa ambitioner men var samtidigt tydliga med att lagändringarna inte var tillräckliga. Jag ser därför fram emot att höra hur statsrådet avser att gå vidare för att stärka skyddet för barn och unga i den psykiatriska tvångsvården och säkerställa barnrättsperspektivet.