Fru talman! Sverige är ett av världens rikaste länder, och ändå växer klyftorna. Det är inte en naturlag. Det är ett resultat av politiska beslut. Under den här mandatperioden har den SD-styrda regeringens politik konsekvent gått i en riktning som ökar klyftorna i Sverige. Finansinspektionen visar att de rikaste 5 procenten nu äger ungefär hälften av alla finansiella tillgångar i Sverige. Samtidigt vet vi att över 13 procent av befolkningen lever med låg ekonomisk standard. Barn växer upp med trångboddhet, oro och begränsade livschanser – inte på grund av brist på ambition, utan på grund av brist på rättvisa villkor. Det är inte ett samhälle som håller ihop. Det är ett samhälle där möjligheter och trygghet koncentreras till ett fåtal.

Skattesänkningar har varit regeringens främsta prioritet, men det är inte vanliga löntagare som fått mest. Finanspolitiska rådet och Konjunkturinstitutet har visat att de största vinnarna är hushåll med höga inkomster medan låginkomsttagare får små eller inga förbättringar alls. Samtidigt har regeringen valt att inte höja barnbidraget trots kraftigt ökade levnadskostnader. Det är ett tydligt politiskt vägval, för barnbidraget är ett av de mest träffsäkra verktyg vi har för att minska barnfattigdom.

A-kassan har försämrats, och välfärden i kommuner och regioner är underfinansierad. Konsekvensen är att människor med små marginaler pressas hårdare medan de med stora resurser får skattesänkningar. Det är ingen slump. Det är ett mönster. Det är ett politiskt val.

När regeringen väljer att prioritera skattesänkningar framför investeringar i välfärd, när man säger nej till att höja barnbidraget men ja till sänkta skatter för höginkomsttagare och när man accepterar att ersättningar halkar efter medan priserna stiger – då driver politiken aktivt på ojämlikheterna. Konsekvenserna är tydliga. Barn växer upp i ekonomisk otrygghet. Kommuner och regioner tvingas skära i skola, socialt stöd och sjukvård. Människor som blir sjuka eller arbetslösa faller hårdare.

Sverige hade kunnat välja en annan väg. Vi hade kunnat prioritera barnfamiljer. Vi hade kunnat stärka tryggheten för alla. Vi hade kunnat investera i välfärden. Men regeringen har gjort andra val.

Politiken måste ta ansvar. Framför allt måste Sverige få en ny regering. Sverige behöver en ny riktning och en politik som bygger samman landet i stället för att dela upp det. Det är en politik där arbete lönar sig, där fler kommer i arbete, där välfärden håller ihop samhället och där även de starkaste bär sin rättvisa del av ansvaret. Med vår politik och med vår budget hade nio av tio fått det bättre ekonomiskt. Inte den tiondel som har det allra bäst, utan de andra nio av tio i Sverige. Det är det socialdemokratin står för, och det är det Sverige behöver. Det vinner hela samhället på, för all forskning visar att ett mer jämlikt land också går bättre ekonomiskt.

(forts. § 11)