Fru talman! Tack, Eva Lindh, för en mycket viktig interpellation och viktig fråga! Jag vet att vi båda brinner för att förbättra jämställdheten i Sverige.

Jag tänker väldigt mycket framåt, på vad vi behöver göra för att Sverige ska bli bättre om 5, 10, 15 och 30 år. Men jag tänker också en hel del bakåt och på att lära av det som har varit.

Jag har nämnt det förut, men jag gör det igen. Det gäller både min mormor och min farmor. Mormor föddes 1892, och min farmor Matilda föddes 1902. Det är två generationer bakåt, då kvinnor inte ens hade rätt att rösta i alla val. Det har hänt enormt mycket sedan min mormor och min farmor föddes.

Vi har aborträtten – den är viktig för kvinnor. Vi tog bort sambeskattningen – det är viktigt för kvinnor. Jag tänker på mycket av den barnomsorg som har vuxit fram. Steg för steg har Sverige under årens lopp blivit mer jämställt. Men trots detta är Sverige år 2026 fortfarande inte fullt jämställt.

Jag tänker på mitt barnbarn och på andras barnbarn. Mitt barnbarn Juni fyller tonåring i sommar. När hon är vuxen och när hon i sin tur har barn vill jag att Sverige ska vara mycket mer jämställt när det gäller ekonomi men också när det gäller strukturella problem. Jag tänker till exempel på allvarliga problem, som mäns våld mot kvinnor. Jag kan återkomma till det sedan.

Men ekonomin är ändå grundfundamentet för att man ska kunna vara en fri person. Har jag inte en egen inkomst kan jag inte lämna en dålig relation. Har jag inte en egen inkomst och en hyfsat god inkomst kommer jag att få en livsinkomst och en pension som är lägre. Många kvinnor har upplevt detta och upplever det just nu. Därför är den ekonomiska jämställdheten en väldigt viktig fråga. Jag uppskattar verkligen att ledamoten också lyfter den.

Jag ska säga något kort när det gäller hur vi redovisar. Så här gjorde också förra regeringen. Man redovisar olika delar av politiken för att visa hur den påverkar olika grupper, inkomstgrupper men också män och kvinnor. Då är det precis så som Eva Lindh säger när det gäller skatter. För mig är det otroligt viktigt att fler människor, fler kvinnor, som jobbar och sliter ska få behålla mer av sin lön. Vi har sänkt skatter tre år i rad för undersköterskor, sköterskor och generaldirektörer, så att säga. Totalt sett har det gynnat kvinnor något mer än män, procentuellt sett. Men när det gäller kronor och ören har Eva Lindh helt rätt. Vad är lösningen på den utmaningen? Vad lösningen på utmaningen att kvinnor i Sverige bara äger hälften av vad män äger? Eva Lindh säger att den ekonomiska politiken inte kan vara neutral, absolut inte. Men skattepolitiken i sig är könsneutral. Jag tror inte att någon vill ha olika beskattningar på grund av kön. Jag tvivlar på det, men detta får gärna någon svara på.

När det gäller min bild av detta och min lösning vill jag att fler kvinnor ska ha ledande befattningar. Vi kan genom politiska beslut men också som förebilder, med makt och ansvar, visa på den vägen.

Det är också så, fru talman, att vi har progressiv beskattning. Den som tjänar 125 000, höginkomsttagare i Sverige, betalar alltså i dag elva gånger så mycket som den som tjänar 25 000. Beskattningen är progressiv, och den är hög. Många män bidrar alltså mer än kvinnor i det här fallet. Men lösningen är inte, för mig, att ändra skattepolitiken. Lösningen är att se till att fler kvinnor kommer i arbete, har ett eget arbete och söker sig till de områden där man faktiskt kan tjäna mer.

Nu är talartiden slut för den här rundan, men jag fortsätter gärna om en stund.