Fru talman! Den ekonomiska politiken är ju aldrig könsneutral. Den fördelar makt, resurser och livschanser.

Den budget som den SD-styrda regeringen nu lar lagt fram för 2026 riskerar att fördjupa den ekonomiska ojämställdheten mellan kvinnor och män. Det är återigen männen som står som vinnare.

Detta är inte en politisk tolkning utan vad flera analyser av budgetpolitikens fördelningseffekter under hela mandatperioden faktiskt visar. Skattesänkningarna gynnar i huvudsak höginkomsttagare, och eftersom män i genomsnitt – precis som finansministern också sa i sitt svar – tjänar mer, arbetar mer heltid och har högre kapitalinkomster innebär detta att män får större del av skattesänkningarna än kvinnor. Det framgår också tydligt av till exempel Jämställdhetsmyndighetens rapporter om ekonomisk jämställdhet.

Samtidigt ser vi det motsatta för dem med små marginaler. Stöd till hushåll med svag ekonomi urholkas eller försvinner. Barnbidraget har inte höjts sedan 2018. Samtidigt har priserna i samhället ökat med 27 procent. Det är ingen slump att kvinnor är överrepresenterade bland ensamstående föräldrar, deltidsarbetande och låginkomsttagare. Det visar statistiken. Det vet vi.

Det här sker samtidigt som regeringen underfinansierar välfärden. Gång på gång har flera varnat för att kommuner och regioner saknar tillräckliga resurser för att klara välfärdsuppdraget. Konsekvensen är högre arbetsbelastning, fler delade turer och svårare arbetsmiljö i yrken som till övervägande del är kvinnodominerade. När välfärden brister är det dessutom kvinnor som oftast får ta konsekvenserna.

Den lilla ljusningen, regeringens stolta satsning på kvinnosjukvård, har i tysthet minskats år för år och landar nu på hälften av vad som utlovades när regeringen tillträdde. Sammantaget innebär regeringens politik att resurser flyttas från kvinnor till män, från välfärd till höginkomsttagare och från jämlikhet till ökade klyftor.

Jag vill också säga några korta saker om det svar som finansministern läste upp här och också har gett skriftligt. Enligt lag är ju regeringen skyldig att genomföra en jämställdhetsanalys för att redovisa hur den förda politiken påverkar oss alla i Sverige. Finansministern har i dag och i de tidigare debatter som vi har haft också hänvisat till den jämställdhetsanalysen och sagt att budgeten är utjämnande och att den till och med ger mer till kvinnor procentuellt i förhållande till vad män har fått. Ministern säger att svaren på mina frågor finns att se där. Om det vore så väl!

Om jag ska vara snäll kan jag inte kalla den jämställdhetsanalys som regeringen presenterar för annat än siffertrixande. Därför kan inte heller några hänvisningar till den analysen faktiskt räknas. Varför? Vissa reformer räknas inte, medan andra reformer räknas. Och när man väl beräknar effekterna av vissa reformer, ja då tar man 50 procent – som om vissa reformer går lika mycket till kvinnor bara för att vi är 50 procent av befolkningen. Det stämmer ju inte. Analysen är inte djupgående, och den är inte färdig.

Sedan hänvisar finansministern till tre reformer som inte heller på något sätt bidrar till det som skulle vara bra för kvinnor. Jag får återkomma till detta i mitt nästa inlägg.