Fru talman! Jag vill börja med att konstatera att statsrådets svar är symtomatiskt för regeringens syn på arbetslivet i dag. När arbetstagare vittnar om övervakning av minsta toalettbesök, kartläggning av sociala kontakter och en arbetsmiljö präglad av rädsla svarar Johan Britz med att räkna upp regelverk och hänvisa till att arbetsgivaren själv ansvarar för intresseavvägningarna. Det är inte ledarskap; det är ansvarsförskjutning.

I min interpellation beskriver jag ett konkret fall, nämligen Clas Ohlsons centrallager, där de anställda upplever att den digitala tekniken används för att kontrollera, disciplinera och tysta. Det handlar inte om någon gråzon eller om olycksfall i arbetet, utan det handlar om systematik. Och när sådana vittnesmål blir allt vanligare – framför allt på lager men även inom ehandel och på andra delar av arbetsmarknaden – borde det vara en väckarklocka för regeringen.

Johan Britz konstaterar att GDPR finns, att Europakonventionen finns och att skydd för föreningsrätten finns, men det vet vi ju. Frågan är varför det inte räcker. Om regelverken vore tillräckliga skulle vi nämligen inte se hur arbetsköpare kartlägger de anställdas beteenden in i minsta lilla detalj. Vi skulle inte se hur fackligt aktiva pressas – formligen leds – ut från arbetsplatser. Vi skulle inte se hur tystnadskulturer breder ut sig samtidigt som nya avtal pressas igenom med hot om uppsägning.

Det är alltså inte lag som saknas, Johan Britz, utan problemet är att lagen inte biter i ett arbetsliv där maktobalansen är enorm och där dessa digitala verktyg ger arbetsköparna helt nya, fantastiska möjligheter till kontroll. När Johan Britz säger att det är arbetsgivarens ansvar att göra rätt bortser han från verkligheten på väldigt många arbetsplatser. För den som riskerar sin försörjning genom att säga ifrån är det liksom inte ett fritt val att lita på chefens goda vilja.

Jag får helt enkelt utgå från att Johan Britz är ganska nöjd med denna ordning. Det är åtminstone så jag tolkar hans svar. Och det skulle man ju kunna nöja sig med om vi levde i en värld där det inte existerar chefer och arbetsgivare som bryter mot lagar och regler, men så är det ju inte. Den verkligheten existerar möjligen i något slags abstrakt parallell verklighet präglad av nyliberala fantasier.

Jag önskar mig att Johan Britz verkligen utnyttjar de fyra minuter han har i nästa inlägg och åtminstone försöker besvara eller bemöta några av de farhågor eller frågor som jag faktiskt ställde i min interpellation. Ser ministern inte över huvud taget att man måste se över om skyddet för fackligt aktiva verkligen fungerar? Tycker Johan Britz att dagens lagar ger ett tillräckligt integritetsskydd för arbetstagare? Om han inte tycker det får han gärna berätta hur det ska åtgärdas.

Var så god, Johan Britz – du har fyra minuter på dig att svara på alla mina frågor och lugna alla arbetstagare och fackligt aktiva ute i landet som ständigt är rädda att bli av med sina jobb.