Fru talman! Sverige erkände svenskt teckenspråk redan 1981, men över 40 år senare saknas fortfarande en nationell politik som garanterar att döva i dag inte systematiskt utestängs från utbildning, arbetsmarknad, vård, demokrati och rättigheter, trots att rättigheterna finns inskrivna i lagar och konventioner som barnkonventionen och funktionsrättskonventionen. Staten fortsätter att behandla svenskt teckenspråk som ett kommunikationsstöd, inte som det fullvärdiga språk det är. Utifrån denna utgångspunkt har man inte erkänt svenskt teckenspråk som ett nationellt minoritetsspråk.

Ministern säger i dag att regeringen inte har för avsikt att utreda huruvida svenskt teckenspråk bör erkännas som ett nationellt minoritetsspråk. Varför vill regeringen inte se svenskt teckenspråk som ett fullvärdigt språk utan bara som ett kommunikationsstöd?

Utbildning för döva kan inte reduceras till stödåtgärder utan handlar om rätten till språk från tidig barndom och genom hela utbildningssystemet. I dag får döva barn inte undervisning på sitt språk eftersom svenskt teckenspråk inte omfattas av modersmålsrätten. Specialskolan är inte tillgänglig via fritt skolval, och döva ungdomar hindras att gå det gymnasieprogram de själva vill eftersom Riksgymnasiet tillämpar en gräns på fyra sökande och skollagen saknar tydliga språkgarantier. Det råder också brist på både lärare med teckenspråks- och dövkompetens och läromedel på teckenspråk. Allt detta leder till försenad språkutveckling, språkdeprivation och ojämlika livschanser.

Hur ska regeringen säkerställa en likvärdig utbildning oavsett bostadsort och ett utbildningssystem uppbyggt för elever med teckenspråk som förstaspråk?

Arbetslivet är fortfarande utformat efter hörande som norm, vilket är viktigt att adressera nu när arbetsmarknadsministern också är i kammaren. Detta skapar strukturella hinder för döva. Självfinansieringsprincipen, som gör tolktjänst till en kostnad för arbetsgivaren, bidrar till att det inte blir en förändring för döva på arbetsmarknaden. Dessutom halverades nästan tolkstödet för tolk i arbetslivet 2025, vilket har lett till färre tolktimmar, avslag på mötestolkning och arbetsgivare som avstår från att anställa eller inkludera döva. Detta påverkar dövas möjlighet till arbete och långsiktig försörjning liksom deras möjlighet att göra karriär.

Detta är diskriminering och en betydande kompetensförlust för samhället. Ändå är det mycket svårt att påvisa diskriminering då det inte finns lagstiftning gällande diskriminering på grund av språk eller hörsel. DO tar enbart upp fall som handlar om tillgänglighet, inte språk eller hörsel.

Vidare sviktar vård och omsorg när personal saknar teckenspråkskompetens och tolkning inte garanteras, vilket påverkar både patientsäkerhet och självbestämmande.

Ministern säger att regeringen har gett Myndigheten för delaktighet i uppdrag att inrätta en nationell funktion för samordning av tolktjänsten. Vi i Vänsterpartiet tycker inte att det är tillräckligt. Baserat på den senaste tolktjänstutredningen, som vi var med och tillsatte, vill vi att det allmännas stöd till tolk i arbetslivet samlas hos Arbetsförmedlingen inom ramen för en särskild insats om bidrag till tolk för döva.

Det är även oroande att det statliga lönebidraget för att anställa personer med funktionsnedsättningar har stagnerat.

Hur ska regeringen säkerställa att döva inte diskrimineras på arbetsmarknaden?