Fru talman! Jag vill klargöra för finansministern och andra som lyssnar att jag aldrig har påstått att skattesystemet ökar utsattheten hos barn i kommersiell sexuell exploatering, men det minskar den definitivt inte. Och det hjälper inte barn ut ur den exploateringen. Det är detta jag försöker säga, och det är detta som många med mig säger.

Jag skulle önska att finansministern lyssnade på dem som jobbar med dem som har varit drabbade. Det finns mängder av röster som säger just detta: ”Hade jag vetat detta när jag var utsatt hade det varit en enorm spärr för mig att våga söka hjälp.” Det är väl klart att det är så för barn även i dag.

Jag tycker att det är lite ohörsamt att inte ta till sig något av synpunkterna från de diskussionerna. Både finansministern och jag vet att de finns hos barnrättsorganisationerna. Jag skulle önska en annan intoning i debatten och argumentationen, för det är ett problem. Det är ett moraliskt och etiskt konstigt argument.

Vi ska inte behöva vänta på det första fallet. Barns lidande ska inte omvandlas till ett bokföringsärende. Det får inte finnas någon risk för det.

Det är kränkande att barn som utsatts för exploatering fortfarande riskerar att behandlas som om de bedrev näringsverksamhet. Även om detta inte har skett i dag finns risken. När övergrepp ges ett sken av legitimitet – det gäller både barn och vuxna – förlorar brottet sin tydlighet och skärpa. Trauma är inte en affärstransaktion, och övergrepp är inte ett arbete.

Jag hänvisar också till utredningsbetänkandet Ut ur utsatthet, som vi har kommenterat tidigare när vi har debatterat. Där sa man klart och tydligt att beskattningen skulle tas bort. Utredarna hade inte den uppgiften, men de konstaterade det. Låt oss gå vidare med detta och göra det en gång för alla!