Fru talman! Det största problemet för dessa barn är att människor – män – utnyttjar och plågar dem i kommersiell sexuell exploatering. Ett kanske lika stort problem för dessa barn är att de, när de fortfarande är barn eller när de blir vuxna, får reda på att de kanske också skulle ha redovisat de här inkomsterna. Vi ska väl inte behöva vänta på det första fall där en minderårig hamnar hos Skatteverket?

Detta är ett synsätt som jag vet är ett problem för många barn som är utsatta för kommersiell sexuell exploatering. Förminska inte att man tycker att det är otrevligt, obehagligt och obegripligt att riskera att betraktas som en näringsidkare i stället för ett brottsoffer! Det är ett aktuellt problem både för barn och för vuxna utsatta kvinnor.

I tidigare kommunikation kring detta har det nämnts – jag tror att det också sades i finansministerns svar – att Skatteverket inte beskattar kvinnor eller barn om de är utsatta för människohandel. Det är ett intressant ställningstagande som tarvar lite reflektion. Skatteverket har ju själv erkänt att de absolut inte har någon möjlighet att avgöra huruvida en kvinna är utsatt för människohandel eller ej, utan de måste förlita sig på en polisutredning. Både finansministern och jag vet ju hur många domar för människohandel i Sverige vi har haft: De existerar knappt.

Frågan är: Är det skillnad på utsatthet och utsatthet? Är det skillnad om man blir utsatt i prostitution på grund av en hallick eller på grund av att man måste ha pengar till mat på bordet? Eller grundar det sig i att man tror att någon faktiskt gör detta frivilligt?

Man måste förstå att lagar, lagstiftning och myndighetsbeslut föder vidare värderingar, funderingar och frågor. Detta är en sådan. Vad är det för skillnad på utsatthet och utsatthet? Varför ska det ena beskattas enligt svensk lagstiftning men inte det andra?

Jag har svårt att köpa diskussionen om att utsatta kvinnor och utsatta barn ska bära ansvaret för att den kriminella ekonomin och penningtvätten inte ska öka. Jag förstår inte det. Jag tycker att det är regeringens ansvar. Det är inte utsatta barns och kvinnors ansvar att göra detta.

Om det nu skulle vara så att socialtjänst, polis eller andra misstänker att ett barn är utsatt för kommersiell sexuell exploatering och råkar ha en hel hög med pengar ska ju socialtjänst och andra direkt träda in för att skydda barnet. De har ett ansvar för barn under 18 år. Det kan till och med vara en motsatt effekt – alltså att barnet får snabbare och bättre hjälp i sådana fall.

Vad jag menar är att argumentet inte är hållbart när det gäller barn. Så fort man får en misstanke om att barn är utsatta ska ju andra myndigheter träda in.

Det finns många andra funderingar som följer med detta, men jag tar upp dem i mitt avslutningsanförande.