Herr talman! De stora anslagsökningarna till Regeringskansliet fortsätter. Mellan 2022 och 2026 ökar anslagen med omkring 2,3 miljarder kronor. Det motsvarar nästan 30 procent av det totala anslaget.

Detta sker samtidigt som kommuner och regioner tvingas till kraftiga besparingar och har det tufft. Då väljer regeringen att kraftigt öka sina egna resurser. Det är väldigt svårt att förstå hur regeringen kan motivera en sådan prioritering i ett ekonomiskt läge där välfärden pressas hårt, personal varslas och kvaliteten riskerar att försämras.

Regeringen hänvisar till ökade säkerhetskrav och allmän kostnadsutveckling. Ökade säkerhetskrav är naturligtvis en viktig aspekt, men de förklarar inte en ökning av den här omfattningen. Det handlar snarare, säger jag, om en regering som ställer andra krav på sig själv än på resten av den offentliga sektorn.

Regeringen har inte under hela denna mandatperiod på ett trovärdigt sätt kunnat motivera de stora ökningar av anslaget som den har föreslagit. Anslaget är inte på en rimlig nivå.

I början angavs det att ökningen behövdes på grund av det svenska EU-ordförandeskapet. Det kunde man ju tänka sig var rimligt, för det kostade väl lite. Men när det väl var genomfört minskade inte anslaget utan fortsatte att ligga på en hög nivå.

Min poäng är: När regeringen kräver återhållsamhet av kommuner, regioner, statliga myndigheter och en del människor och samtidigt låter de egna utgifterna växa kraftigt uppstår i min värld en tydlig förtroendeklyfta. Det handlar inte bara om kronor och ören. Det handlar om ledarskap. Det handlar om trovärdighet.

Jag ställde några frågor till statsminister Ulf Kristersson: hur statsministern motiverar de stora anslagsökningarna under mandatperioden, om statsministern tycker att det är rimligt att Regeringskansliet ökar sina kostnader med nära 30 procent samtidigt som välfärden tvingas till besparingar samt om statsministern avser att vidta några åtgärder för att dämpa kostnadsutvecklingen inom Regeringskansliet och visa samma återhållsamhet som regeringen kräver av andra.

Nu är inte statsministern här och svarar på mina frågor. Men finansministern står här, och jag hör faktiskt inga svar. Regeringskansliet ska vara effektivt, säger hon. När regeringen pratar om effektivitet på andra områden brukar det betyda: Gör mer med mindre resurser! När det gäller regeringens eget ansvarsområde Regeringskansliet verkar det vara tvärtom.

Finansministern svarar också att det försämrade säkerhetspolitiska läget och Sveriges medlemskap i Nato medför nya uppgifter. Vad i detta kostar? Ingen gång har regeringen kunnat redovisa vad det innebär rent konkret och mer detaljerat än de här svävande svaren. Det svaret tycker jag att inte bara jag utan alla väljare är värda. Hur har Regeringskansliet tillåtits att svälla så mycket?