Herr talman! Jag vill börja med att bemöta några av de saker som har sagts här av ledamoten Edward Riedl och finansministern.

Jag börjar med ledamoten Riedl, och jag hoppas att han lyssnar. Riedl säger i talarstolen att valåret har börjat, och det har det absolut. Han insinuerar också att det enda som jag har sagt i talarstolen är talepunkter. Jag tycker att det är ett nedvärderande av min kompetens. Jag kan läsa själv, jag kan skriva själv och jag kan tänka själv. Det är det jag gör när jag har förbereder mina debatter.

Finansministern frågar: Vad hade hänt om Magdalena Andersson hade varit statsminister? Det är bara att läsa budgeten. Vi hade sänkt skatten för många människor, men inte för dem med de högsta inkomsterna. Vi hade bekämpat inflationen, vi hade gjort tillvaron lättare och vi hade utjämnat de ekonomiska ojämlikheterna, vilket är vad vi talar om i dag. Låt mig nu återgå till temat.

Fattigdomen ökar i Sverige. Dubbelt så många lever i fattigdom i dag jämfört med 2021. Ökningen beror på lågkonjunkturen, de höga matpriserna och den höga arbetslösheten och på att SD-regeringen har valt att överkompensera höginkomsttagare men inte gjort det som behövs för att få jämlikhet i Sverige och underlätta för dem som kämpar allra mest.

Inkomstskillnaderna har ökat mer här än i andra länder. Nu är Sverige nummer sex på listan över länder med högst förmögenhetsojämlikhet. Antalet miljardärer är väldigt stort. Debattörer från högersidan säger ofta att ojämlikheten i Sverige inte är så allvarlig. Men SCB, OECD, Finansinspektionen och Långtidsutredningen säger något annat. De pekar alla på samma utveckling: Skillnaderna ökar. Det handlar om att de som äger mest får ett allt större försprång medan de som äger minst och har de minsta inkomsterna tappar och får kämpa hårdare.

När regeringen väljer att prioritera skattesänkningar som främst gynnar höginkomsttagare är det också ett aktivt val för ökade klyftor. Samtidigt får vi rapporter från kommuner om att skolor saknar resurser, att socialtjänsten går på knäna och att äldreomsorgen pressas allt hårdare för varje år.

Det här är en kärnfråga, och det påverkar ojämlikheten i Sverige. Ska Sverige vara ett land och ett samhälle där vi investerar i jämlikhet och sammanhållning eller ett samhälle där skillnaderna tillåts växa? För mig är svaret enkelt. När ojämlikheten biter sig fast, som den tillåts göra nu, får det konsekvenser i plånboken men också bortom detta. Det blir sämre skolresultat, sämre hälsa, mer segregation, mindre tillit och svagare demokrati. Det är det vi ser håller på att utvecklas, och det gör mig ont. Det är därför jag brinner för att göra något åt den växande ojämlikheten.

Jag vill svara själv på en av de frågor som jag ställde till finansministern. Den ekonomiska ojämlikheten drabbar också samhället i stort; den är inte bra för den ekonomiska utvecklingen i Sverige. Åtminstone detta är något som finansministern borde ägna lite tid åt.