Herr talman! Med all respekt: Jag tror att ledamoten har en helt felaktig bild av vår syn på möjligheterna för utrikes födda att ta ett jobb, finnas på arbetsmarknaden och ha en ekonomisk frihet. Det finns nämligen ingenting hos oss som säger att vi tror att utrikes födda kvinnor per definition skulle prestera sämre på svensk arbetsmarknad eller ha det svårare än någon annan med likartad utbildning och likartade möjligheter. Det handlar ju om mycket mer än bara det där lilla.

Jag förstår inte riktigt jämförelsen med sambeskattningen och hur den är relevant här. Däremot ser jag att regeringen arbetar med det här området, det vill säga mot mäns våld mot kvinnor. Man gör det inte fullt ut, och vi skulle vilja se andra förslag, men det finns en ambition. Den ekonomiska jämställdheten minskar dock under den här regeringen. Det står till och med i budgetpropositionen. Klyftorna ökar nämligen mellan kvinnor och män när det gäller både kapital och inkomster. Det där är alltså också en väldigt intressant take.

Det som gör det svårt för utrikes födda kvinnor att komma in på arbetsmarknaden är att de inte har samma utbildning och nätverk. De har helt enkelt sämre möjligheter än inrikes födda, svenska kvinnor. Däremot finns det ingen anledning att sänka ambitionerna. De här kvinnorna vill ju också jobba. De vill också ha en ekonomi, både för sin egen skull och för att försörja sin familj och se till att barnen får det de behöver. Jag tycker att Camilla från KD i början av sitt anförande hade en väldigt fin berättelse om hur det är att vara en mamma med knappa ekonomiska resurser och hur man behöver lägga allting på barnen.

Jag tror alltså att vi verkligen ska konstatera att kvinnor vill jobba, oavsett var de kommer från. Det vi från samhällets sida behöver göra är att stärka dem i den möjligheten, och där faller regeringen platt.

(Applåder)