Herr talman! Jag tackar ledamoten för anförandet, och jag höll med om mycket. Jag tror att vi alla är överens om att det finns mycket mer att göra och att ingen i detta rum har anledning att känna sig nöjd. Granskningen omfattar till största delen den förra regeringens arbete, så lite självreflektion från oppositionen kunde vara på sin plats.

Regeringen vill verkligen göra precis allt för att komma till rätta med det ekonomiska våldet och allt annat våld mot kvinnor, så arbetet kommer att fortsätta med all kraft.

Ledamoten tog upp många olika delar, och jag ska kommentera några av dem.

När det gäller e-legitimation har regeringen uttryckt att det finns ett behov av alternativa lösningar. Det här är ett problem, vilket regeringen definitivt har uppmärksammat. På uppdrag av regeringen pågår också ett utvecklingsarbete med statlig e-legitimation, och regeringen kommer att återkomma i den frågan.

Ledamoten var också inne på begreppet ekonomiskt våld. Som jag tidigare konstaterade pågår det ett arbete med att definiera detta. I åtgärdsprogrammet står det uttryckligen att begreppet psykiskt våld också innefattar materiellt och ekonomiskt våld och att det är en våldsform i sig. Detta kommer även att tas med i arbetet med den nationella strategin.

Istanbulkonventionen fanns ju på plats inför den förra regeringens arbete. Finns det någon självreflektion vad gäller ledamotens eget partis arbete under all den tiden, som ju också har granskats av Riksrevisionen?