Herr talman! Det är oerhört tungt och svårt att stå här och tala om mäns våld mot kvinnor efter de fruktansvärda mord som skett de senaste veckorna. Det som aldrig får hända har hänt. Det är ett oförlåtligt misslyckande från samhällets sida. Mina tankar och mina djupaste kondoleanser går till de anhöriga som nu tvingas leva med den allra värsta av sorger. Samtidigt har det kanske aldrig varit viktigare än nu att vi talar om detta.

Vi befinner oss vid en punkt där alla förstår att mäns våld mot kvinnor måste prioriteras. Våldet måste stoppas. Vi som sitter här, vi som har makten, bär ansvaret för att det faktiskt blir verklighet.

Herr talman! Jag har på nära håll sett kvinnors och tjejers utsatthet för mäns och killars besinningslösa våld. Jag har sett konsekvenserna: nedbrytningen, rädslan, skräcken och den fysiska och psykiska terrorn. Jag har lyssnat till kvinnorörelsens vittnesmål och läst berättelser om livsöden som ibland också når allmänheten. Inte ens jag, som har språket som ett av mina viktigaste verktyg, kan hitta ord som fullt ut beskriver våldets grymma konsekvenser.

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam här inne om att känna att våldet ligger nära. De flesta av oss är personligt berörda genom egna erfarenheter, genom någon vi älskar eller genom någon i vår närhet – eller som nu när vi alla sörjer efter de fruktansvärda dåden. Våldet är så utbrett att ingen går fri, inte ens i denna demokratins högborg. Jag är därför säker på att vi alla ser allvaret och vill agera. Ändå når politiken inte hela vägen fram. För att den ska göra det krävs att vi tar ansvar fullt ut, och det skulle kosta. Det skulle kräva att vi ser helheten och erkänner att mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt problem.

Riksrevisionens rapport om statens insatser mot ekonomiskt våld är alarmerande läsning. Den visar med all tydlighet att det ekonomiska våldet är en blind fläck i politiken trots att våldet i många fall utövas genom våra egna system. Rapporten synliggör att vi ligger långt efter i förståelsen av våldets natur och därmed också av hur det ska hanteras.

Ekonomiskt våld är en synnerligen rå, men osynlig, form av våld. Det får långtgående konsekvenser och slår sönder liv på ett sätt som ofta är mycket svårt och kostsamt att reparera även efter det att våldet upphört. Det krävs att samhället aktivt och medvetet ingriper, men så ser det inte ut i dag.

Herr talman! När vi talar om ekonomiskt våld måste vi vara konkreta. Det handlar inte om något abstrakt. Det handlar om hur män metodiskt och systematiskt skuldsätter, kontrollerar och utnyttjar kvinnor som en del av våldet. Det handlar om män som tvingar en partner att ta lån och krediter i sitt eget namn, ofta under hot, ibland under misshandel.

Med hjälp av bank-id och digitala tjänster kan lån tas med några knapptryck och avtal ingås om avbetalningar på varor kvinnan aldrig velat ha. Snabblån tas för att undvika ännu värre konsekvenser. I relationer där våldet redan är normaliserat vet kvinnan exakt vad som händer om hon säger nej.

Det handlar också om total kontroll. Varje köp granskas, och varje uttag ifrågasätts. Kvinnan tvingas redovisa sin ekonomi in i minsta detalj. Om eller när relationen tar slut upphör inte våldet. Skulderna finns kvar, krediterna ska betalas och kraven kommer. Till slut riskerar kvinnor och tjejer som tidigare haft oklanderlig ekonomi att hamna hos Kronofogden, ofta helt ensamma med ansvaret för skulder de aldrig haft någon verklig möjlighet att säga nej till.

Herr talman! En betalningsanmärkning är inte bara en administrativ notering; den riskerar att bli ett mycket långtgående hinder. Det blir svårt att få bostad och omöjligt att ta lån, och i många fall går det inte ens att teckna mobilabonnemang eller elavtal – för att inte tala om stigmat att vara skuldsatt. För unga kvinnor eller kvinnor utan skyddsnät kan detta innebära att de stängs ute från hela samhället. Det här är i praktiken ett fängelsestraff utan rättegång, utan tidsgräns och utan möjlighet till upprättelse – ett straff som inte drabbar förövaren utan brottsoffret. Ändå behandlas detta fortfarande som ett privat, ekonomiskt problem snarare än som en del av mäns våld mot kvinnor.

Skuldsättning är långtifrån den enda formen av ekonomiskt våld. Ekonomiskt våld kan handla om att systematiskt hindra en kvinna från att arbeta eller studera, att sabotera anställningar, att tvinga henne att säga upp sig eller att se till att hon aldrig får en egen inkomst. Det kan handla om att mannen tar full kontroll över hushållets ekonomi, att kvinnan saknar tillgång till bankkonton, kort eller kontanter eller att hon får ”veckopeng” samtidigt som hon förväntas bära ansvar för barn, hem och vardag. Det kan handla om att mannen vägrar betala underhåll trots betalningsförmåga eller att han medvetet drar ut på processer och gång på gång överklagar beslut. Juridiken används som ett vapen – fullt lagligt men djupt destruktivt.

Detta våld kan också handla om att manipulera våra trygghetssystem, att lämna oriktiga uppgifter till myndigheter och att försätta en kvinna i skuld till staten och göra henne återbetalningsskyldig för bidrag hon aldrig haft kontroll över.

Barn används alltför ofta som ett redskap i detta våld genom vårdnadstvister och genom att man håller inne underhåll och utnyttjar regelverk som inte tar hänsyn till våldets dynamik. Barnbidrag, underhållsstöd och föräldrapenning blir inte skydd utan medel för fortsatt kontroll.

Herr talman! Vi vet att våldet i sig har enorma ekonomiska konsekvenser i form av till exempel sjukskrivningar, förstörda hem och förlorad arbetsförmåga. Ändå är det den utsatta kvinnan som får betala priset, fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. Det är horribelt. Trots att vi vet detta saknas fungerande system för att hantera det. Den teoretiska vägen ur detta ekonomiska fängelse är ofta en polisanmälan. Men vem vågar när rättsväsendet alltför ofta sviker, när skyddade boenden läggs ned och färre får plats och när en anmälan kan innebära ett liv på flykt? Det här är inget annat än ett brutalt systemfel som politiken inte fullt ut tar ansvar för.

Riksrevisionens rapport visar konsekvenserna av att politiken inte fullt ut erkänner att mäns våld mot kvinnor är strukturellt. Förövaren är nästan alltid en man. Våldet är en konsekvens av ojämlikhet mellan kvinnor och män på alla nivåer. Därför genomsyrar det hela samhället och gör det möjligt för förövare att använda myndigheter, bidragssystem och rättsprocesser som verktyg för fortsatt våld.

Om vi på allvar hade sett mäns våld mot kvinnor som ett strukturellt problem hade våra lagar, myndigheter och system sett annorlunda ut. Då hade ekonomisk utsatthet utlöst skydd, inte ytterligare bestraffning. Då hade skulder väckt larm. Då hade samhället klivit in innan Kronofogden gjorde det.

Vänsterpartiet menar att det inte räcker att konstatera brister. Regeringen måste ta ansvar. Det behövs en samlad kartläggning av det ekonomiska våldet, tydliga uppdrag till myndigheterna och förändringar som gör att staten inte används som en del av våldet. Därför yrkar vi bifall till vår reservation 9.

Det ska inte vara den våldsutsatta som bokstavligt talat bär skulden för det våld hon utsatts för. Politiken, staten och samhället måste sluta svika och börja skydda. Det är inte bara möjligt; det är också helt nödvändigt.

(Applåder)