Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret. Men jag uppfattar kanske inte att statsrådet svarade direkt på frågan.

Parkinsons sjukdom är en kronisk, progressiv neurologisk sjukdom som varje år drabbar cirka 2 000 personer i Sverige. Varje dag får sex nya personer diagnosen. Sjukdomen påverkar varje dag 20 000–25 000 personer och deras familjer i Sverige. 1 av 20 är under 40 år när de får sin diagnos.

I dag är Parkinsons sjukdom den näst vanligaste neurodegenerativa sjukdomen. Minst 6,1 miljoner personer runt om i världen lever med den. Parkinsons har rapporterats vara den snabbast växande neurologiska sjukdomen i världen, bland annat på grund av en åldrande befolkning.

Man har kunnat konstatera att antalet personer som lever med sjukdomen ökade med 22 procent under åren 1990–2016. Det kommer troligen att fortsätta att öka kommande år. Flera faktorer tros påverka detta, bland annat att personer lever längre med sjukdomen i dag. Troligen har även yttre faktorer, som miljöfaktorer, påverkan på sjukdomsutvecklingen och den stigande förekomsten.

Tack vare bland annat svenska forskningsgenombrott finns det i dag goda möjligheter att behandla sjukdomssymtomen. Men i Sverige är vi långt ifrån att ha en adekvat och jämlik vård i vårt avlånga land. Det finns betydande regionala skillnader i diagnostik, behandling och uppföljning.

Ja, det är regionernas ansvar att följa de nationella riktlinjer som Socialstyrelsen fattade beslut om 2016 och de riktlinjer som har kommit senare. Det finns olika orsaker till att det ser ut som det gör ute i landet. Det kan handla om resursbrist, brist på neurologer, frånvaro av parkinsonsjuksköterskor och en massa andra anledningar.

Oavsett anledning är det patienterna som drabbas när vården inte fungerar. Det finns patienter som är oerhört pålästa eller har anhöriga som vet var och hur man ska söka kunskap och vård. Sedan finns det patienter som kanske inte vågar ifrågasätta vården och som kanske inte klarar den digitala världen. Då blir det ojämlik vård.

Det är viktigt att regeringen ser till att vidta åtgärder för att se till att vården är jämlik – för patienternas skull, för deras vardag, för deras möjligheter att ha ett fungerande arbetsliv och framför allt för att hålla sjukdomen i schack så länge det går för att de ska ha en god livskvalitet.

Jag är glad att sjukvårdsministern är mån om att det ska skapas förutsättningar för att patienter, närstående och sjukvårdens medarbetare ska vara trygga i att bästa tillgängliga kunskap används i varje vårdmöte. Det är ett viktigt besked.

Det är också bra att regeringen och SKR har en överenskommelse om en gemensam inriktning för en sammanhållen och ändamålsenlig kunskapsstyrning för hälso- och sjukvården, bland annat genom implementering av aktuell kunskap. Men tyvärr vittnar patientföreningen om hur ojämlikt det fortsatt är ute i landet vad gäller såväl tillgång till läkemedel som behandlingar och frekvens i vårdmöten.

Att ändra strukturer tar tid. Jag förstår det. Men det är oerhört viktigt att lyssna på företrädare för patienter och anhöriga som lever i situationen. Lika viktigt är det att hålla debatten levande i frågan, precis som vi gör nu.

Jag frågar sjukvårdsministern igen: Är vården vad gäller Parkinsons sjukdom ojämlik i landet?