Herr talman! Jag tackar sjukvårdsminister Lann för svaret. Till en liten del kan jag instämma.

Låt mig vara tydlig: Personalpolitik är i vardagen beredskap inför kris och krig. Jag står här i dag därför att vi lever i en ny tid. Härifrån talarstolen blickar jag tillbaka till när jag själv gjorde värnplikt i armén vid Kungliga Dalregementet i Falun på 90-talet. Ett viktigt budskap till oss soldater var att vi för att våga – för att vi skulle få personligt mod att – möta strid och kulregn behövde veta att vår närmaste stridspartskamrat, vår skyttegrupp och vår bataljon visste precis hur den som skadades skulle föras till en säker brits.

På samma sätt, herr talman, fungerar förtroendet för staten och samhället när det gäller att bygga försvarsvilja. Det handlar om en tilltro till att vi när det osar katt – när krisen och kriget står och knackar på dörren – aldrig darrar på manschetten. Sjukvården ska stå där när man behöver den.

Personalbrist är inte naturgiven; den är politiskt formad. Region Stockholm går mot strömmen medan andra regioner drar i bromsen. Fasta anställningar ger bättre arbetsmiljö. Fasta anställningar ger lägre sjukfrånvaro. Fasta anställningar ger bättre krisuthållighet. Staten kan inte helt lämna över det här till regionerna. Beredskap kräver statlig styrning och planering. I dag saknas en nationell personalreserv, herr talman. Det saknas en tydlig ansvarsfördelning, och det saknas en plan för snabb mobilisering.

När jag följer regeringen och lyssnar på sjukvårdsministern i dag låter det som att inget gäller här och nu, i dag. Beredskapen handlar i stället lite om sedan, någon annanstans. I förhållande till kris och krig blir detta för sent och för lite.

Sjukvårdsministern hänvisar till Nationella vårdkompetensrådets 25 förslag. Jag är ledsen, men jag har tagit del av dem, och vad jag kan se är det nog – även med välvilja – bara 2 av 25 förslag som på något sätt har bäring på kris och krig.

Jag ser att det militära försvaret i dag står inför precis samma utmaningar som sjukvården. Det behövs mer personal redan i dag och även framöver. Det behövs fler som kan utbilda, fler armar och fler ben – mer kött och blod.

Herr talman! Vi ser i dag neddragningar på många håll i sjukvården. Låt mig vara tydlig: Neddragningar i sjukvården i dag är fullständigt fel riktning för att bygga personalförsörjning inför kris och krig. Min fråga går därför tillbaka till sjukvårdsministern: Tänker regeringen ta några initiativ till någon nationell samordning av vårdpersonal för kris och krig, och i så fall hur och när?