Herr talman! Vårdens personalförsörjning är redan i dag ansträngd – utan kris. Vid kris eller krig är personal den verkliga flaskhalsen. Pandemin visade oss på ett brutalt sätt att systemet saknar uthållighet.

Regeringen talar om beredskap, men utan personal – alltså utan människor som gör jobbet – finns ingen beredskap. Utan människor av kött och blod i vården finns ingen beredskap.

Jag skulle vilja visa på en tydlig kontrast. I min valkrets, Stockholms läns valkrets, visar Region Stockholm att politik gör skillnad. Medan andra regioner drar ned på personal har Region Stockholm anställt 2 300 fler i vården. Dessa 2 300 är mycket lämpliga även vid kris och för krisberedskapen.

Det här leder redan i dag till kortare vårdköer och att väntetiderna till operation har minskat med tre veckor. Det har lett till att väntetiderna på akuten minskat med 20 minuter i genomsnitt, att tillgängligheten ligger i topp i landet, att förtroendet för specialistvården ökar och att det mesta, enligt patienterna själva, har blivit bättre.

Herr talman! Region Stockholm har fokus på fasta anställningar, arbetsmiljö och kontinuitet. Region Stockholm har för att säkra en robust och sammanhållen vårdinfrastruktur tagit över ansvaret för ambulanssjukvården och 1177 via telefon. Dessa beslut bygger på lärdomar från verkligheten och från pandemin, som blottade riskerna med en splittrad organisation och brist på kontroll över samhällskritisk infrastruktur.

Detta utgjorde ett direkt hot mot vår beredskap under pandemin, och i ljuset av den geopolitiska verklighet vi står i här och nu är det vår skyldighet att rätta till det. Minskad hyrbemanning ger stabilare vård, för hyrpersonal fungerar inte i kris och krig.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet styr i dag Region Stockholm i en mittenkoalition och har för detta år lagt en budget som är fullt finansierad. Samtidigt ger man förstärkningar till sjukvården med 5 miljarder kronor och till vårdcentralerna med 580 miljoner kronor.

Så här, herr talman, kortas vårdköer både till akuten och till den planerade sjukvården. Detta arbete ger effekter till alla som satsar för att stärka krisberedskapen. På ett större plan kan det sägas att alla Försvarsberedningens representanter här i riksdagen arbetar i precis samma riktning. Behovet av stärkt försvarsförmåga är stort.

Min fråga till sjukvårdsministern är: Varför saknas en nationell strategi som på detta sätt bygger på personal?