Herr talman! Jag vill börja med att instämma i allt det som Åsa Eriksson undrade. Jag hoppas alltså att statsrådet kan ge svar på de frågor Åsa Eriksson ställde. Det är svårt att förstå varför en lagstiftning som har fungerat i 20 år helt plötsligt tolkas på ett helt annat sätt.

Frågan jag ställde till statsrådet fick jag inte svar på. När samordningsförbunden inte fungerar bättre än de gör just nu får det oerhörda konsekvenser, framför allt för de personer som drabbas och inte får stöd, men det kommer också att få konsekvenser för kommunerna. Delar statsrådet min bedömning att även kommunerna kommer att drabbas, till exempel genom det höjda försörjningsstödet?

Jag undrar också om det har gjorts någon konsekvensanalys av det man har skrivit väldigt tydligt i regleringsbrevet om att vissa målgrupper ska prioriteras i samordningsförbundens arbete. Det är tre målgrupper som särskilt ska prioriteras. Det innebär förändringar för samordningsförbunden, för vissa personer passar ju inte in i de prioriterade grupperna. Finns det en konsekvensanalys av vad det här kommer att innebära, i synnerhet för de personer som kanske inte kan få stöd men naturligtvis även för alla inblandade och hela samhället?

Om regeringen menar allvar med att fler ska kunna arbeta, att sjukskrivna ska få rätt stöd och att myndigheter ska samverka måste samordningsförbunden ges rimliga förutsättningar. Det hoppas jag att vi kan se framöver.