Herr talman! Runt om i landet tvingas nu samordningsförbund att avveckla väl fungerande verksamheter. Det beror inte på att behoven minskar eller på att resultaten uteblir, utan det beror på att finansieringen inte håller och på att hindren för samordning har blivit för svåra. Detta sker samtidigt som behoven ökar, långtidsarbetslösheten biter sig fast och regeringen själv talar om vikten av att fler arbetar.

Det talas om ansvar, men man skjuter över konsekvenserna såväl på kommuner – detta vill jag återkomma till – som på regioner och enskilda individer. Det talas om ordning och reda, men i praktiken blir det större otrygghet och ökade kostnader längre fram.

Det är svårt att förstå logiken. Fler ska arbeta och färre leva på bidrag, men det vi ser i verkligheten är ju att färre arbetar och fler lever på bidrag. När det gäller de människor som har störst behov – de människor som verkligen skulle behöva hjälp för att komma närmare arbetsmarknaden, vilket jag hoppas att vi alla vill bidra till, och som verkligen skulle behöva det här samordnade stödet – dras mattan undan. Det är faktiskt det som sker.

Jag tycker också att det är svårt att begripa hur det har blivit på det här sättet. Försäkringskassan har ensam tagit på sig något slags ledartröja för att långsamt avveckla samordningsförbunden. Det är faktiskt detta som händer. Vi står och ser på, och ingen – inte heller statsrådet – verkar kunna göra någonting. Det är därför vi med outtröttligt engagemang – hoppas jag – fortsätter att kämpa för att samordningsförbunden ska fortsätta att ha en bra verksamhet.

Jag vill ställa en särskild fråga som inte var med i min interpellation men som blivit aktuell efter de nya regleringsbrev som har kommit till Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.

De grupper som samordningsförbunden ska vända sig till är avsmalnade. Vi har en finansiering som inte håller. Man får inte söka ESF-medel. Även om man säger att man har ett nytt sätt är det faktiskt så att detta har försvårats och att man inte har ESF-medel på samma sätt som tidigare.

Man har hinder i vägen, och dessa hinder byggs av Försäkringskassan själv. Nu har man också en avsmalnad målgrupp.

Min tolkning av detta, förutom att det drabbar de människor som behöver hjälp och stöd, är att kommunerna kommer att få fler som är i behov av försörjningsstöd framöver när människor inte får den hjälp de behöver. Kommunerna får inte tillräckligt med statsbidrag för att klara av välfärden. Genom att inte vara aktiv och ändra förutsättningarna för samordningsförbunden gör man också så att de riskerar att få ökade kostnader för försörjningsstöd.

Jag undrar, som jag frågade statsrådet i min interpellation, vad statsrådet avser att göra. Hur avser statsrådet att agera för att komma till rätta med de problem som vi ser?